Presentation

Vi, Annica & Lennart Rosander, startade den här bloggen i augusti 2017.
I Rosanders resor berättar vi om våra olika resor. Ibland med husbil, ibland på vandring, ibland med flyg, ibland på MC m.m.
Hugo, vår hund, är av rasen Shetland Sheep dog. Han är alltid med oss.

Den 11 - 16 september. Invasionskusten.

Hejsan.

Nu har vi latat oss, vilat oss i form med andra ord, ätit onyttiga bakverk, läst en bok eller två samt vårdat Hugos framtassar. Han får ibland någon slags varböld mellan klorna. Ingen veterinär vi frågat vet vad det är. Men vi håller rent och han får inte slicka på såret så han får ha krage på sig. Av hänsyn till hans känsliga personlighet visar vi ingen bild på det.

Här två kartor med resvägen. Vi missade att visa etappen från Bonanza i Belgien till Etretat i Normandie. Till höger visar vi etappen Etretat - Arromanches-les-Bains, där vi är nu.

Här i Arromanches-les-Bains har vi bott i sex nätter på den kommunala campingen. Trevligt, välordnat, mycket rent, ingen dasspapper, våldsamt heta duschar så jag duschar i handfatet där jag kan reglera vattnet. Lite trångt är det att klämma ner 110 kg i ett franskt handfat men det går med lite vilja.

Men innan vi kom ända hit passerade vi över Seine vid Le Havre på en spektakulär bro.

Efter det var det lite mer motorväg fram till Caen och ringlinjen runt staden. Skyltförvirring igen men vi lär oss ta egna initiativ så vi hamnade rätt. Ibland undrar jag om vår GPS också tagit till sig Mind-Fulness men missuppfattat det här med nuet. Nuet är ju någonting som passerar blixtsnabbt förbi och då blir nuet förut eller då. Vår GPS verkar alltid vara då, där vi var alldeles nyss.

På landsvägen tog vi oss ut mot kusten, mot Invasionskusten, och plötsligt blir vi väldigt berörda av situationen vi befinner oss i. Vi har vuxit upp under 50-60 talet och hört av våra föräldrar samt mor-och farföräldrar hur det var under kriget. Annicas mamma upplevde själv krigets fasor i Finland. Vi passerade Juno Beach och Gold Beach och vi såg de stora minnesmärkena, gravfälten m.m. och när vi såg allt detta blev det väldigt påtagligt hur hemskt det är med krig. Men man tänker också på alla de fantastiska människor som kämpade och offrade sig för att få fred i Europa.

Till slut kom vi fram till Arromanches-les-Bains och stadens camping.


Fem minuters promenad till stranden, bageriet, restaurangerna och museet (stadsbilder i galleriet). Det finns oerhört många museer efter hela kusten. Fem minuter åt andra hållet hittade vi en liten väg som ledde ut på landet och så småningom fram till en liten by, perfekt för hundpromenader.











Det som var sevärt ur ett krigshistoriskt perspektiv var stranden med lämningar av den tillfälliga hamnen som de allierade byggde ute till havs.
Mulberry Harbour kallades den. Man anlade kajer ute till havs där fartygen kunde komma till utan att vara beroende av tidvattnet. Därifrån byggde man flytande vägar av stål som vilade på flottörer av antingen stål eller betong. Flottörerna hade ben som rörde sig uppåt och nedåt beroende på vattenstånd. Vägsektionerna i stål var 80 feet (ca 24 meter) och vägde 28 ton.
             Här en 28 tons vägdel                                                               en del av kajen

I galleriet nedan finns några fler foton.

Här fanns också ett museum där man berättade om detta enorma hamnprojekt som användes till att frakta förnödenheter, vapen m.m. på.

Är man i Normandie bör man äta en av de specialiteter som lagas här.
Moules Frites där musslorna kokas i vin eller i grädde, ofta med någon grönsak. Till det äter man Pommes Frites, som vi kallar det.
Sedan kan man promenerar lite runt i byn och titta på folk, bilar, i affärer och en tur in på bageriet för eftermiddagsfikats godsaker.

Vi har också ägnat oss åt reseplanering och ändrat om lite i de ursprungliga planerna.
I kväll gör vi oss i ordning för att ge oss av. Målet i morgon är Perros-Guirec i Bretagne.







Människan och maskinen

Eller man kan säga Annica & Lennart versus GPS.

Vi har två stycken GPS. Den ena var vi absolut inte kompatibla med, den levde ett helt eget liv. Det var många gånger dess liv hängde på en skör tråd, eller snarare på elsladden. Den hängde utanför fönstret ett otal gånger när mitt tålamod tog slut. Närmaste vägen är inte alltid varken den närmaste eller överhuvudtaget farbar, i synnerhet inte med en husvagn på släp. Men allt det här hände innan husbilsepoken startat.

Numera är vi med en Garmin som inte är namngiven av hänsyn till dennes integritet, den skall inte bli kränkt av oss för att vi ger den fel namn. Den förra fick bara elaka namn, det var kanske därför den vägrade samarbeta. Man har ju hört talas och samarbetsovilliga typer som saknar teamkänsla.

Till vår Garmin som skall hjälpa till att vägleda oss i cirka tio veckor, främst i Frankrike.

Vi har skött om den väl. Den har bott svalt och mörkt. Blivit matad regelbundet med nya kartor och allt vad den nu matas med när man sticker en sladd i den. Annica till och med pratar med den varje morgon för att på ett pedagogiskt sätt se till att allt är solklart om hur och vart vi skall åka.

Så VARFÖR sviker den oss i de mest kritiska situationer som uppstår. Jag menar alltså att den vill väl komma fram den också. I synnerhet i oskadat skick.

Ta till exempel Amsterdam. En storstad med många leder runt staden och genom staden. Ganska mycket trafik och alla verka veta vart dom skall. Vi skall passera staden och har målet helt klart för oss. GPS-Garmin är också helt på det klara med vårt mål.

Nu måste jag lägga in en anekdot här som faktiskt har med nutiden att göra. Året var 1989 och vi var i Holland på semester med våra fyra barn, en VW-buss och en tältvagn. Vi campade vid havet mellan Amsterdam och Haag. Efter en utflykt till Alkmaar skulle vi ta oss tillbaks och skulle då passera Amsterdam. På den tiden var det inga ringleder och motorvägar med vägskyltar hängande i luften. Det var landsvägar och vägskyltar satt ungefär i havsytenivå. Med andra ord 0 meter ö.h. Oftast fanns det ogräs runt om också.

Det var förutsättningarna då och hur vi än snurrade runt Amsterdam hamnade vi hela tiden på Shiphol, flygplatsen ni vet. Det brukar vi skratta åt numera och berätta som en rolig resehistoria.

Men som alla nog vet så upprepar sig historen alltid.

Nu är vi tillbaka i nutid.

Då förstår nog ni alla vad som hände. Jo då, vi hamnade på Shiphol den här gången också. det var som en magnet som drog oss mot just den avfarten. Den avfarten vi absolut inte skulle ta. Namnet var bekant, faktiskt det enda vi kände igen. Herr GPS svek oss genom att plötsligt hamna i någon slags komaläge och plötsligt vara efter sin tid. Jovisst vi låg före, hade jag kört så fort? DÅ, kom vägskyltarna, ni vet de där högt upp i luften med en massa holländska (vi är ju i Holland, vad annars) ortnamn på och på en stod det klart och tydligt SHIPHOL. Jaaa, något vi kände igen som sagt. Så gick det till när vi återigen besökte Shiphol utan att vi ville det. Numera var det större och finare.

Sedan hjälptes vi, Annica, Jag & GPS, åt att med gemensamma krafter ta oss ut på rätt spår igen. Ett riktigt teamwork med andra ord. Plötsligt var vi moderna.

Det märkliga är att det hände ungefär samma sak i Caen, och där har vi aldrig varit.

                                     Här mår den bra, det är rakt och inga förbryllande avfarter

Veteranbilar

Nu finns det flera gallerier med foton på veteranbilarna på Egeskovs Bilmuseum.

Under rubriken Läs mer hittar du dem.

Den 7-9 sept. Del 2.


En avslappnad hund som har studerat Mind-Fulness tillsammans med husse. Nu väntar han på sina saktfärdiga resekamrater.

Det var en god och lugn morgon söndagen den 9:e. Valdag i Sverige. Eftersom vi redan röstat valde vi att ägna dagen åt vandring upp på klipporna, först den ena och sedan den andra.

Söndag i Frankrike är lika med familjedag och utflykt. Promenaden in till staden och stranden tar cirka en kvart. Idag hade vi sällskap av en massa människor, hundar och bilar.

Innan vi startade klättringen besökte vi ett Bageri för att inhandla matsäck. Baguette med camembertost och tomater och skinka med ementalerost för Annica. Croissant då? Jo då, det fanns med i ryggsäcken också. När vi börjar gå upptäcker vi att det pågår några olika terränglopp upp och ned för klipporna. Ett är på 20 km upplyser en man oss. På väg upp kommer löparna med god fart i nedförsbackarna där underlaget är antingen stig eller betong med småsten i så att ramla på det vill ingen. Alla samsas på den yta som finns och det är det här jag gillar med Frankrike. Det är så avspänt och lugnt. Ingen blir irriterad eller tränger sig. Alla är väldigt hänsynsfulla och går inte heller framför kameran när man skall fota.

                    Inte ens under min bästa tid som löpare hade jag velat löpa på det underlaget nedför.

Vi kom upp på första klippan i god form och undrade varför det blåste från så olika håll och det väste och pep hela tiden. Svaret var franska män och kvinnor med usel kondition. Några var nära döden, i ålder är jag närmare döden än flera av flåsarna. Jag flåsade inte!

Annica och Hugo på väg mot toppen, lite svettig blev jag.


En magnifik utsikt och fascinerande klippformationer. Efter att vi ätit våra baguetter skall vi ner till strandpromenaden och sedan uppför till klippan ni ser långt där borta.

En höjdrädd fotograf.



Så vi hoppade på lämmeltåget och kom sakta och försiktigt ner till plan mark. Offentlig WC! Ja tack, det passar oss fint.
Där nere var det tjo och tjim med målgång, hejande familjer och en härlig orkester som spelade fransk pop bland annat.
Man rycks med i yran och tar några kvicka danssteg till Annicas stora glädje. Hon är kvick med kameran ibland.
En dansant man i sina bästa år, just nu.

När jag roat mig klart tog vi ett par djupa andetag och forcerade den branta stigningen upp till klippan ni ser på bilderna här ovan. Lite mer svettig stigning är den förra. Väl uppe fick vi vår belöning, en magnifik utsikt!

Den bilden får avsluta dagsturen. Att den tidigare så dansante mannen nu blev påmind om sina slitna knän har vi inte dokumenterat och lämnar det i glömska.

I morgon vilar vi för att resa vidare på tisdag.

Den 7 - 9 september. Del 1.

Hej hej. Nu är det några dagar sedan vi var här. Och först måste vi be om ursäkt till er som kommenterat men inte fått någon respons. Det beror helt och hållet på de stora luckorna vi har i bloggningshanteringen. Vi lär oss mer och mer. Så ge inte upp utan skriv gärna kommentarer om ni känner för det.

I fredags körde vi från Bonanza Camping i Belgien vid niotiden. En dagsetapp på 38 mil väntade oss och vi hade tänkt att köra motorväg så långt det gick. Franska motorvägar är för det mesta väldigt fina och inte så hårt trafikerade. Ungefär 20 Euro lade vi på vägavgifter. Väl använda pengar tycker vi när man skall transportera sig en längre sträcka. Dessutom ville vi försöka komma fram i ganska hyfsad tid också.

Sista biten från motorvägen till Etretat är smal och många hastighetsbegränsningar. Byarna är ofta trånga men kan bussar köra där så kan vi det också. Resan gick smidigt utan några problem,ganska enformigt med andra ord. Inga felkörningar (jag glömde berätta om Amsterdam, kommer senare).

Väl framme lyser den röda fullbelagtskylten på den kommunala ställplatsen som ligger bredvid den kommunala campingen. Där sitter det två stora blå skyltar "Complet". Fullt med andra ord. Klockan är bara halv fem. Jag stannar framför infarten och Annica skuttar ut och in till receptionen. En orolig väntan i tio minuter sedan kommer Annica med ett segervisst leende. Hon hade svarat rätt på alla av campingvärdens frågor.

-El?   "Nej, nej. Inte nödvändigt".

-Stor bil?  "Nej, nej, inte speciellt".

-Jag har en trång plats..... !   "Perfekt för oss".

-Har ni lång elsladd?  "Oh ja, mycket lång".

-Då får ni plats 16 men ni måste få in bilen mellan träden.  "Det ordnar vi".

Så fixar Annica en plats på en full camping. Rätt strongt gjort. Att hon sedan vältrade över ansvaret på mig att trixa in bilen är nog mest en fråga om tillit.
Att vi sedan inte hittade den närmaste och rätta elkontakten förrän efter ett dygn är en annan historia.

En lugn camping med äldre sanitetsbyggnad men rent och snyggt. WC, typiskt franskt utan sittring men gott om toapapper. Finns ingen sittring finns inga långsittare heller. Mycket bra gratis duschar med handdusch och reglerbar temperatur. Klockan 08:30 varje morgon kör någon idiot runt och tutar som en galning på campingen. Det tror man första gången det händer. Sedan upptäcker man att det är bagaren som kommer och säljer nybakat bröd av alla sorter. Hela bakluckan har hon full.
Här ser ni avfarten till tunneln vid Calais                                                 Typisk fransk motorväg i Normandie

Små byar och landsvägen fram till Etretat. Mycket fina byar och ett fint landskap.

Här är en av  klippformationerna som Etretat är berömt för. Claude Monet var här i Etretat i februari 1883 och målade klipporna.
I morgon lördag blir det vilodag med småpromenader. Jag (Lennart) behöver vilodagar då och då för att hantera min hjärntrötthet efter en stroke.

Äldre inlägg