Om

Vi startar den här bloggen i augusti 2017.
I Rosanders resor berättar vi om våra olika resor. Ibland med husbil, ibland på vandring, ibland med flyg, ibland på MC m.m.
Annica och Lennart heter vi i förnamn och är nyblivna pensionärer.
Hugo som är tre år är vår hund och av rasen Shetland Sheep dog. Han är alltid med oss, utom på husses MC.

Presentation

Villneuve - Loubet

En oas. Det är campingen Parc de Maurettes. Hög kvalitét på service, de flesta av personalen är flerspråkig. Hygienutrymmena håller hög klass när det gäller renlighet och funktion. En  lummig camping med mycket skugga, bra platser, många med vatten, avlopp och el. Det är ganska trångt att ta sig in på många av platserna men har man koll på bilens hörn, och det har man ju, är det inget problem.

Inom cirka fem minuters promenad hittar du stranden, bageriet, den stora mataffären, tåg, buss och tankställe. Vill man till Antibes ligger det tio minuters tågresa bort. Nice ca tjugo minuter med tåg. Tåg längs kusten är ett bra sätt att se landskapet på. Dessutom slipper man försöka hitta parkeringsplats till sju och en halv meter husbil, vilket absolut inte är lätt. 

Morgonpromenad, joggingrunda eller vad man nu föredrar för aktivitet att röra sig på, det kan göras i ett stort park-/skogsområde bara tio minuter bort. Ett härligt och lugnt ställe att få lite motion på. Hugo kände sig hemma där med en gång. Han är dock lite vaksam på andra hundar som kan vara lösa. För det mesta har ägarna bra pli på sina hundar och de är snälla. 

Gillar du stavgång så ta med stavarna. Här har fler och fler upptäckt stavarna som ett bra tillbehör vid motion.

Går man en bit längre bort mot Nice passerar man en stor marina och tre spektakulära bostadshus. Bortom dessa finns den "fina"stranden. Och den är verkligen fin, mest sand, som vi falkenbergsbor är vana vid. Lång och bred. Här är också en fin promenad av trä så att alla kan besöka stranden och gå, jogga, dra barnvagn eller åka rullstol här. Bra med offentliga toaletter finns det också.

Nu har vi varit här i åtta dagar. Målet var att ta det lugnt och stanna tills vi tröttnade. Vädret har varit kanonfint sköna 21- 25° på dagarna och behagliga 15-17° på nätterna. 

Nu vänder vi hemåt. Annica har lite hjärtproblem så vi väljer att avbryta. Det tar ju en tid att köra. Men vi kanske skriver under hemresan. Om inte annat kommer vi att göra en resumé när vi kommit hem.

Här kommer det foton med text så ni vet vad det är för något på bilden. Tyvärr ser jag att en del av texten har fallit bort under bilderna och jag är inte så bra på detta att jag kan redigera om det. Med andra ord får ni ha överseende med detta.

Hitta fotoplats, Mont Blanc

Anledningen till att vi körde omvägen via Albertville var inte för att ha besökt en OS-stad. Det var för att få se Mont Blanc. Campingvärden gav oss tips på två platser varav en var den bästa enligt henne.

Efter en, som vanligt, lugn morgon körde vi uppåt. Då menar jag verkligen uppåt på smala kurviga bergsvägar. Efter fyra mils körning, bakom en tungt lastad långtradare, som tog oss nästan två timmar kom vi nästan fram. Vägen var avstängd på grund av vägarbeten. Vilket på vanligt franskt vis meddelades på en skylt på plats. Ingen skylt eller information fanns när vi körde in på vägen upp till platån. Det positiva var den vackra omgivningen med en uppdämd sjö och en gammal stenkyrka med två klockor bredvid varandra.

Vi vände och efter att ha fotograferat lite körde vi tillbaks ner till ostbyn Beaufort. Där fanns en turistbyrå och vi kunde få information om en väg upp mot en stor skidanläggning. Utmed den vägen fanns det bra platser där man kunde se bergsmassivet Mont Blanc. På vår fråga om vägen var besvärlig, den var nämnligen utmärkt på kartan som väldigt smal och givetvis kurvig. Då fick vi svaret att det är en bergsväg, allt där omkring var bergsvägar, ingenting märkvärdigt med det. Visst var det en bergsväg, den var smal, mycket smal, brant, mycket brant och hårnålskurvor så man nästan körde bredvid sig själv. Inga skyddsräcken på flera ställen vilket inte precis gjorde mina svindelskänslor mindre. Med andra ord precis som den andra vägen vi hade kört innan, fast värre. Men det var värt det. Det fanns några riktigt fina platser varifrån man kan se Mont Blanc. Vi var lyckliga och nöjda.

Nu får du se bilder både från Albertville och från Mont Blanc.

Souchaux till Albertville.

Äntligen har vi bra internet så det blir lite mer att läsa den här gången. Orkar du inte läsa kan du titta på bilderna längst ner.

När vi lämnade Souchaux var klockan sent på eftermiddagen och dagens etappmål var drygt tjugo mil bort. Tjugo mil på länsvägar. Fina vägar men många byar att passera vilket innebär låg medelhastighet. Men vi tröskade på och anlände till S:t Etienne och campingen du Sevron. Klockan var ca halv åtta och det hade blivit mörkt. Dessutom var ägarna inte där som dom lovat. Ett svenskt ekipage stod inne på campingen så vi knackade på för att höra om det bara var att leta upp en plats. Vi hittade en plats och sov gott.

På morgonen fick vi pratat mer med svenskarna och insöp mer av deras tips på olika vägval genom Tyskland. Vi vill samla information till hemresan om bra vägalternativ.

Efter frukost knallade vi runt i området med Hugo och gick även till byn. På bageriet köpte vi alldeles nybakade, varma croissanter. Fika och croissanter gav oss energi för den fortsatta resan. Det var ingen brådska idag, vi hade bara ca sexton mil till Albertville och hade bestämt oss för att köra motorväg så långt det gick. Tur var det, motorvägen låg vackert efter bergssidorna och vyerna var fantastiska.

Campingen i Albertville ligger ganska centralt. Fin gångväg alldeles utanför och följer floden. Vi hade läst positiva recensioner om campingen men hygienutrymmena var under all kritik. Ingen städning alls, snuskigt kan man säga. Eluttag som inte fungerade m.m. Men det fanns inget annat alternativ, jag var i stort behov av vila. Hjärntröttheten slog ut mig ett par dagar. Däremot kortade vi av vår planerade vistelse. Det viktigaste var att ta oss upp mot Mont Blanc och få se massivet samt fotografera vyerna.

Ett stopp till gjorde vi på vägen mot Villeneuve, i Orasion, på campingen Les Olivier. Som namnet antyder ligger den i en olivlund. Här var det rena mosatsen till Albertville. Mycket rent och bra ordning på allt.

Idag blev alternativet motorväg hela vägen. Vi var trötta och lite less på landsvägskörning.

Visserligen kostar motorvägarna en del men de är fina med fina och bra rastplatser samt ganska lite trafik.

Franska motorvägar och Peugeotmuseet.

Kvällen efter besöket på bilmuseet i Mulhouse övernattade vi på Les Castors i Burn-Haupt-le-Haut. En hyfsad camping, trevlig och pratglad ägare.  Vädret var inget vidare, kyligt och blött.

Vi pratade med ett svenskt par som brukar köra husbil till sitt hus i Spanien. Fick lite tips om vägval men när det gäller Tyskland är det bara något man måste igenom. 

Morgonen efter var vi lite sega. Dessutom skulle vi handla och vi irrade runt lite innan vi kom rätt. Så det blev en senare avfärd mot Souchaux än vi tänkt.

Idag skulle vi ta motorvägen till Souchaux och Peugeotmuseet, det skulle spara oss en massa tid. Innan vi körde ut på motorvägen skulle vi passera betalstationen men blev lite förvirrade (som vanligt) av att inte veta vilken kö vi skulle välja. Finns det någon bemannad lucka? Det fanns det sist vi körde motorväg i Frankrike, 1992 var det nog. Då fick vi se våra bekanta från kvällen innan som bara körde fram till bommen och jag körde kvickt efter för att se hur man gör. Av rörelserna att döma betalade han med kort. MEN, eftersom vi är ordentliga och välplanerade visste vi att vi tillhör klass 3 med vår bil på grund av vikten och nu undrade vi hur man hanterar det. Svaret gav sig själv. Tydliga knappar och instruktioner på franska och vips var vi igenom. Så lätt det är ibland. All oro var som bortblåst tills Annica läste på kvittot. Där stod klass 2. Fanns det en knapp vi missat? Vi kom överens om att göra som fransmännen, rycka på axlarna och se förvånade ut om någon skulle kontrollera oss. Efter fler betalstationspasseringar insåg vi att det där med klass 3 nog bara är en byråkratregel.

Annica och vår GPS har äntligen blivit kompisar och arbetar nu som ett väloljat team, oftast. Ingen felkörning i Souchaux utan direkt in på Peugeotmuseets parkeringsplats, perfekt. Vi åt en lätt lunch och sedan knallade jag in. Annica är inte så intresserad och vi vill inte lämna Hugo själv i bilen.

 

Som de flesta nog vet har Peugeotindustrierna tillverkat det mesta, hushållsartiklar av allade slag, möbler, cyklar, mopeder, motorcyklar, personbilar, rallybilar, skåpbilar, lastbilar, ja till och med pianon m.m.             Bilar som vunnit alla världens olika prestigefyllda tävlingar. Le Mans, Safari Rallyt, Paris-Dakar, märkes-VM för rallybilar m.m. Nu kommer det en hög med bilder på lite udda Peugeotbilar och annat.

Cité de l'automobile i Mulhouse, Frankrike

Äntligen kunde jag komma hit till världens största och finaste Bugattisamling. Schlumpf collection.

 Här en Bugatti cabriolet typ 57SC från 1938. Rak åtta, 210hk och max.hastighet 215 km/h.

Förutom alla Bugattibilar innehåller museet också ett mycket stort antal övriga fransktillverkade bilar.

Dock inte en enda amerikansk bil vilket gladde mig.

Ganska många andra bilar tillverkade i  Europa fanns med bland museets drygt 400 bilar.

 Här en Mercedes cabriolet 770K från 1938. Rak åtta, 230hk och max.hastighet 180km/h.

Och här en "Måsvingemerca" som nog alla känner igen.

Det tog mig 4,5 timme, väl använd tid. Drygt 600 foton att gå igenom.

Här lite fler bilar:

Närmast en Bugatti coach typ 46, 1933. Rak åtta, 140hk. Max.hastihhet ca 140km/h.

Nästa bil är en coupé typ 55 från 1932 med rak åtta, 160hk och en toppfart på 180km/h.

Eller vad sägs om den här Royale coupé typ 41 från 1921. Rak åtta, 300hk fick upp den i 200km/h.

Jag avslutar med en italienare. En Isotta Franschini Laundalet typ 8A från 1928. Rak åtta, 120hk och max.hastighet 130km/h.

I morgon blir det Peugeots museum i Souchaux.

Äldre inlägg