Presentation

Vi, Annica & Lennart Rosander, startade den här bloggen i augusti 2017.
I Rosanders resor berättar vi om våra olika resor. Ibland med husbil, ibland på vandring, ibland med flyg, ibland på MC m.m.
Hugo, vår hund, är av rasen Shetland Sheep dog. Han är alltid med oss.

Senaste inlägg

Året var 2020

Solnedgång, Stekenjokk

 

Det har varit intressant att läsa flera av resebloggarna där förra året summerats och nu tänker jag göra likadant.

För oss blev det här året självklart speciellt även för oss på grund av pandemin. Men jag tänker inte hänga upp mig speciellt på det.

Hösten 2019 blev inte alls som planerat med en längre resa till Frankrike som vi gjort åren innan. Det berodde på att vi bestämde oss för att sälja vårt hus och flytta till lägenhet. Flytta från Falkenberg efter trettio år och bosätta oss i Trollhättan. Det blir den sjunde staden vi bosätter oss i. Nu skulle vi komma närmare vår äldsta dotter som också bor i Trollhättan. Vår andra dotter bor på Orust så det blir både närmare och enklare resväg dit. Sönerna bor längre bort. Dessutom kommer vi närmare vår lägenhet i Sälenfjällen.

Med andra ord gjorde vi inte några långturer utan gjorde kortare turer på några dagar då och då för att vila upp oss från slitet med att göra hus och tomt attraktiva för eventuella köpare.

Efter 28 år i hus och en hamster, jag, som sparar och samlar på ”bra att ha grejer” blir det en hel del att sortera. Känner någon igen sig?

Det blev till att ge till barnen, skänka bort, återvinna eller bara kasta. Det blev många lass på släpkärran åt både ena och andra hållet. Detta fortsatte under vintern men då fanns det äntligen lite tid då och då att planera för en långtur under hösten. Att följa Atlantkusten i Frankrike och Portugal för att sedan följa Spaniens kust norrut tillbaka till Frankrike var något vi hade funderat på ganska länge och det var den resan vi planerade för.

I mars gick flyttlasset lagom till pandemins spridning. Vi hade ju fullt upp med inflyttning så vi märkte inte så mycket av det. Men när senvåren kom och det började rycka i restarmen så blev det en del småturer. Men vid den årliga fukttesten som vi nu gjorde hos Hymer i Göteborg upptäcktes det fukt på fel ställe. Vilket man totalt missat hos Hymer i Ängelholm. De hade ett par år innan hittat ytterst lite fukt på garagegolvet och lagat det och sedan gjort en fukttest om året. Ingen av Hymers verkstäder ville ta sig an vårt fuktproblem så vi letade i vårt närområde. Här hittade vi Fritidsfordon i Uddevalla som kunde åta sig att göra en grundlig kontroll och även reparera bilen om det behövdes. Resultatet som visade sig nu var skrämmande. Hymer i Ängelholm hade gjort en katastrofalt dålig lagning där man inte tagit bort allt fuktskadat material och dessutom lagat så dåligt och med delvis fel material att fukten hade fritt tillträde. Som tur var hittade man hos Fritidsfordon i Uddevalla allt det ruttna och visade oss fotografier så att det inte rådde några som helst tvivel om hur rötan tagit fart. Med ett hål i plånboken och torr bil kunde vi nu ägna oss åt coronasäkra resor i Sverige.

Vi såg bilder från storstadsköerna på Vildmarksvägen och var glada att vi redan hade varit där vid flera tillfällen. Då som enda ekipage eller ibland bara några ekipage. Njutit av ljusa nätter och nätter med röd himmel. Fina vandringar, renhjordar, myggfritt. Nu förstod vi att Vildmarksvägen inte var något för oss som gillar avskildhet eller åtminstone lugn och ro. Så vi letade nya vägar norrut.

       Stekenjokk

Vi har rest mycket i Sverige under alla år med barnen så vi har varit på väldigt många platser och sett och upplevt det mesta vårt land har att bjuda på. Nu blev det en utmaning att leta efter platser vi aldrig sett, och de är många, men också platser vi sett med barnen men alltid velat komma tillbaka till när vi blev äldre.

Vart vi reste i år kan du läsa om här i bloggen i ett tidigare inlägg.

Under hösten blev det bara lite husbilsåka eftersom Annica fick, som tur var, en ny läkarkontakt på kardiologen i Trollhättan och behövde göra nya undersökningar. Det var mycket bra och utmynnade i en säker diagnos. Ingen risk för kärlkramp eller infarkt som man sagt tidigare. Dock är hjärtväggen förtjockad, en ärftlig sjukdom som leder till hjärtsvikt m.m. Nu har hon fått rätt medicin som bromsar upp förtjockningen som då går långsammare. Nu är det fritt fram för resor och vi behöver inte oroa oss för plötsliga hjärtproblem vilket är skönt.

När det gäller mig så fick jag förhöjda prostatavärden och genomgick en ordentlig undersökning som utmynnade i en upptäckt av lågriskcancer. Det innebär ingen behandling just nu men fyra årliga kontroller för att se om det blir förändringar. Prognosen är generellt god. Det här tog mycket energi så vi ställde husbilen i vinterläge redan i oktober när Annica fick reseförbud.

Vår jul blev utan döttrarnas familjer och vår son i London. På hans avresedag blev det förbjudet att lämna Storbritannien så han valde att inte försöka smita iväg som många andra. Han var osäker redan innan eftersom han inte ville riskera att föra med sig smitta till oss. Väldigt ansvarsfullt av honom trots att han visste att det skulle bli en ensam jul. Hans fästmö hade redan rest till sin familj i Singapore. Vår yngste son med flickvän hade haft en frivillig karantän hemma i Stockholm innan de körde ner till oss. På julafton kunde vi med teknikens hjälp se varandra när vi skulle äta julmiddag så vår son i London fick ändå sällskap. Tänk vilka finesser det finns nu mera. På annandag jul kunde döttrarna med familjer och vi träffas allihop på grillparty i äldsta dotterns trädgård. Nollgradigt med regn i luften och mycket kläder på oss så blev det en glad och fin träff för alla. Allt avslutades med en skattjakt för barnen.

När det gäller mitt mc-åkande har jag tuffat runt på en del dagsturer under hösten eftersom vi inte haft någon halka. Till nästa säsong har jag inplanerat några veckoturer bland annat till Dalarna och ner till Skåne.

Nu sitter jag här och tittat ut på snön som precis kommit. Fin omväxling till regnet som skvalat ner under hela hösten och vi längtar till vårens nya husbilsturer. Några illusioner om att åka söderut har vi inte. Vi är måna om vår hälsa och avstår tills det känns riktigt säkert att åka utanför Sveriges gränser. Här har vi hur mycket natur som helst att kunna vara på avstånd från andra i. Och som jag skrev tidigare, vi har definitivt inte sett allt av vårt land. Dessutom får vi inspiration av många av er som också rest runt i Sverige i år.

Jag har en egen blogg också: www.bildochtanke.bloggo.nu

Det kommer säkert något reseminne här snart. Några bilder till kommer här:


Balansen återställd

Hej.

Nu är balansen återställd. Vi har kommit in i vardagslunken och husbilen har slutat vibrera.

Vibrationerna berodde på obalans i bakdäcken. Jag misstänkte det och kollade redan i Östersund men såg ingenting. Nu förstår jag varför, skadan på däcket var nedåt. Bilen stod på gräs så det gick inte att se. Lite hjärtklappning fick jag då jag såg hur höger bakdäck såg ut. Tur att det inte smällde eftersom det blev lite si och så med hastigheten då det vibrerade mycket runt 80km/h så 95km/h var perfekt. Lite galet men nu har jag lärt mig något nytt. Däckkillen sade att det är svårt att upptäcka obalans i bak på tyngre bilar innan det gått för långt. Vänster bakdäck var och slitet men inte ner och igenom korden. Nu sitter två nya däck i bak och vi kan njuta av en vibrationsfri gång.

Du ser vad slitet det var, otäck upptäckt.

Vardagslunken innebär promenader runt gästhamnen som nu är nästan tom på båtar. Sjöräddningen däremot är ute i alla väder. De gör ett fantastiskt jobb. "Våra" Kanadagäss är fortfarande kvar.

Många statyer kantar gångvägarna runt Spikön. Här nedan är en kul kille som nog väcker blandade känslor och någon kanske utbrister "Fy skam". En helrenoverad Citroên är däremot inte fy skam. Vår promenad avslutas med frukost. Tunnbröd och rökt renkött, det är inte heller fy skam.

Nu tackar jag för mig och ha det fint.


Norrut del 6

Norrut blev söderut när vi noggrant studerat olika väderprognoser. Vi inser att vädrets makter skall man inte utmana. Aurora träffade vi inte men däremot många människor som lyste upp och förgyllde vår resa. Patrik, vår ena son och hans Irem, Gamla Ingarögänget och brorsan, alla härlig människor i Sälenfjällen, Annicas syster med man, Kalixparet i Ö-vik, gänget vid Tallbergsbroarna som skulle elda, Britt-Marie i Arvidsjaur och även Kristina i samma stad som dessutom skickade med oss en ordentlig bit torkat renkött (mums), tjejerna på Attje museet, alla campare som gärna språkar med en och gladeligen delar ut tips samt det fina bemötande vi alltid fått på campingarna.

Vid skampålen får den mannen och hustrun stå som betalade för icke elplats i Ö-viks gästhamn men när personalen åkt hem gick han runt och letade efter något öppet eluttag. Flyttade sig och stal el. Skäms på er!

Vi har knappt nämnt coronaepedimin, vår erfarenhet efter nästan fem veckor på resa är att man tar det på allvar och visar stor hänsyn. Visst glömmer vi oss ibland men det funkar fint. Ibland blir det missar som till exempel Östersunds Camping. Fina och tydliga anslag med instruktioner hur man tvättade händerna. Sista uppmaningen var att torka händerna på pappershanddukarna. Det var bara det att det inte fanns några pappershanddukar och aldrig hade funnits heller. Men det fanns ordentligt med handsprit så det gick bra ändå. Men lite kul var det ändå.

Nu är vi hemma i Trollhättan och Hugo njuter av att äntligen få ligga i sin favoritfåtölj. Han har nog misströstat och tänkt att den får han aldrig se igen. Men se det fick han. Nu väntar inre och yttre rengöring av bilen. En koll av balansen på hjulen måste vi göra då den vibrerade runt 80 km/h. Kanske att någon vikt för hjulbalanseringen ramlat av. Det började under hemresan efter en lite knagglig väg. Vi får se vad det blir.

Nu skall vi ta det lugnt ett tag, träffa barnbarn, komma igång med träningen igen och pyssla med det vi brukar göra. Det är ju fortfarande mc-väder så jag kommer att knutta runt lite och må fint. Nu skall jag verkligen försöka hålla bloggen igång. Det händer ju mycket utanför husbilslivet också.

Jag visar lite bilder som vanligt här nere:

Norrut del 5

Hemma i Arvidsjaur? Ja, för mig känns det så trots att jag aldrig bott här. Men varje gång jag närmar mig Arvidsjaur får jag ett lugn och känslan av att komma hem. Min mamma är född här och på kvinnliga sidan är det många generationer, några hundra års släktled. Mammas morfar, som var smålänning, var stenarbetare och byggde broar för järnvägen upp genom Sverige bland annat bron över Vindeln. Man ser bron från E45:an. Han hittade kärleken i Arvidsjaur och blev kvar. Stor och stark som han var blev han anställd som polis vilket behövdes på den tiden. Han och hans svågrar byggde stengrunden till Arvidsjaurs kyrka. Släkten har haft Nybergs Foto, Boqvists Konditori som självklart inte finns kvar i dag. Nu bor en kusin till morsan kvar häruppe så det blir en paltlunch och den påföljande paltkoman. Dessutom har det blivit fika med bekanta i släktforskarföreningen. Camp Gielas kan rekommenderas som en bra camping. Rent och bra. Fina promenadstråk i närheten. Nära till centrum.

Norrskenet lyser med sin frånvaro, det är något i vägen, moln kallas det. Men här får ni ett annorlunda moln

   

En dags hällregn gav oss en mysdag med café au lait, korsord, bok och stickning. Ett resultat av Annicas skicklighet ser du här ovan. Mina förarstrumpor.

När paltkoman lagt sig styr vi mot Jokkmokk och passerar Polcirkeln än en gång. Nu var det länge sedan vi gjorde det. Sist familjen gjorde det var vi sex stycken i en VW-buss och med tältvagn på släp. Då körde vi runt Nordkalotten. Nu däremot är Jokkmokk det stället där det ser ut att bli "norrskensväder" nästa vecka.

  

Först styr vi in till Museet Attje som visar Samisk kultur och historia samt fjällnaturen. Ett absolut måste om ni är i krokarna, ett mycket fint museum. 

  

När vi sett oss mätta kör vi till Skabrams stugby & camping några kilometer väster om Jokkmokk från rondellen vid E45. En, vid första anblicken, sliten camping. Vid andra anblicken kvarstår det första intrycket. Det är absolut inte toppmodernt och lyxrenoverat däremot charmigt och rustikt. Men absolut rent överallt, mycket välstädat och varmt och skönt på toan och i duschen. Bra varmvatten, bra kök och utslagsback för toan. Däremot är elinstallationerna ute vid platserna i behov av tillsyn. Miljön är väldigt fin med närhet till sjön där det finns två roddbåtar man får låna gratis. Mycket trevligt bemötande, man behöver nog kunna lite engelska också.

  

En vacker kväll vid sjön men ack nej, molnen väller in och det blir inte något synligt norrsken i alla fall. Mogondagen var ämnad åt en tur in till Sareks kant men ett oväder gjorde att vi avstod från att köra ca 30 mil i skitväder för ingenting. Nej, vädret och vi har inte varit kompisar. I stället for vi tillbaka en bit och körde ner till Bredsel och Storforsen som vi båda sett ett otal gånger och innan alla gångbroar och barriärer byggts. Forsen är lika mäktig ändå. Däremot är den något lugnare på hösten när det är mindre vatten. Vi har varit här i juni och då är det mycket vatten och häftigare än nu. Men vi njöt ändå av skönheten och kraften.

Och nu kommer ett galleri som vanligt:

Norrut del 4

Tallbergsbroarna

Gäsp!! Oj vad tidigt det blev uppstigning idag, redan klockan sju. Som tur är värmer solen min slitna kropp när vi kommer ut på Hugos kissrunda. men sedan går det undan så redan vid nio är vi startklara. En fantastisk start för att vara oss. Vi smyger ut från Ö-vik och presssar sedan på längs E4. Lite bilar och lastbilarna ligger perfekt så när dubbelfilerna kommer är vi lagom ikapp så farthållaren behöver aldrig justeras. På vägen passerar vi golfbanan med det passande namnet Puttom. I Nordmaling svänger vi vänster mot Nyåker och Bjurholm. Ca fyra km efter pepparkaksfabriken i Nyåker svänger vi av mot Tallbergsbroarna. En grusväg som är som grusvägar brukar vara, tvättbrädelik och lite små skutt här och där. Då är luftfjädring rätt skönt, så fick jag det sagt också.

 Vänstra bilden: Bro nummer 2  från 1919 en bågbro i betong, 338 m lång. Bakom den är nya järnvägsbron från 1994.

Mitten: Äldsta bron som numera är landsvägsbro sedan 1938. En stålverksbro som byggdes 1891, den var järnvägsbro till 1919. 37 meter hög och 164 meter lång.

Högra bilden: Vy över Öreälven.

Aeroacrofobi! Det lider jag av. Ren och skär höjdskräck alltså (jag slog upp det för att verka lite märkvärdig). Det är inte speciellt märkvärdigt att vara höjdrädd. Det är ganska svettigt. Bara att köra över den smala bron 37 meter upp i luften tog nästan luften ur mig. Plötsligt var farthållaren temporärt ur funktion. Räddningen var att bilen är ganska självgående. Säkert över på andra sidan bron ser vi en fin rastplats med grillmöjligheter och även andra möjligheter finns som att besöka ett genuint torrdass. De ser man inte ofta numera.

Den äldsta brons brospann underifrån och till höger syns de andra broarna.

Man kan göra en rundvandring under broarna. Den startar vid vindskyddet och där är numrerade skyltar längs hela rundvandringen med informativ text om brobyggena. Kan vara lite småknepigt att gå dels på grund av underlaget och dels för att det är brant.

Vägen från Tallberg mot Bjurholm bjuder på fint landskap men även på fina namn såsom; Petanäs, Älskanäs, Önskanäs och dessutom hittade vi äntligen Västerås. Ibland finns samma ortsnamn på många håll i vårt land som ni alla säkert redan vet. Då och då ställer det till det i vår GPS som mirakulöst hittar ett minimalt Ljusdal med några hus på kartan som ligger norr om Borlänge men inte hittar Ljusdal i Hälsningland. Vilket ledde till lite humörsvängningar hos mig när vi plötsligt vid E45 i Orsa skulle köra åt motsatt håll än vad jag och min kompis Atlas visste. Detta var en helt ovidkommande passus men skönt att få dela med mig av den erfarenheten.

Efter Bjurholm blev det Lycksele och sedan raka spåret till Arvidsjaur. Tolv renar fnattade runt på och vid sidan av vägen utanför Glommersträsk. Annars var resan ganska händelsefattig. 

Lite fler foton här nedan:

Äldre inlägg