Presentation

Vi, Annica & Lennart Rosander, startade den här bloggen i augusti 2017.
I Rosanders resor berättar vi om våra olika resor. Ibland med husbil, ibland på vandring, ibland med flyg, ibland på MC m.m.
Hugo, vår hund, är av rasen Shetland Sheep dog. Han är alltid med oss.

27 km enkel resa

Long time, no see. Ja, inte är jag flitig just nu men det har sina skäl. Höstarbete på hus och i trädgård som vi legat efter med.

Men i onsdags bestämde vi att en kort semester vore fint. Sagt och gjort, vi packade det nödvändigaste, tandborste och leverpastej sedan stack till Varberg. Apelvikens Camping blev det. De är medlemmar i ACSI och då betalar man ett lägre pris. Havsutsikt, förstås, klarblå himmel hela helgen, givetvis och frost på nätterna, brrrrr. Det blev en så kallad "Hemester". Ett nytt ord för mig. Lite svårt har jag, det skall erkännas, för en del av de nya, modernare ord som ibland är en förkortning eller sammanslagning av halva ord. Det påminner mig om barn och ungdomstiden när vi ibland hade den typen av språk. Idag verkar många medelålders, i synnerhet, ha fastnat i de tidigare språkstadierna. Nu tillbaka till ordet hemester. Under en av våra promenader gick vi på baksidan av kurortshotellet och fascinerades av en gammal byggnad. Som på beställning dök en anställd på kurorten upp och jag fick svar på min undran om byggnadens historia. Vi fick ett långt, trevligt samtal där den trevliga kvinnan kallade vår tripp för just en hemester.

Campingen kan rekommenderas för fina och rena hygienutrymmen och en unisexbastu. Bra platser samt att campingen ligger vid den omtalade "Strandpromenaden" som börjar eller slutar vid campingen. Strandpromenaden är mellan Varbergs Fästning och Apelviken och är en asfalterad promenad/cykelväg. Som vanligt i Sverige råder det förvirring om man skall gå till höger eller vänster, eller för all del också cyklisterna som inte heller verkar veta det. Det är som på parkeringsplatser där många bilförare tror att det är vänstertrafik för att man inte kan backa ut sin bil ordentligt från en parkeringsruta.

Det går att göra avstickare på små grusvägar också till fyren och stenbrotten. Det kan bli trixit med lite stenhoppning här och där. Stenhoppning är något som Hugo älskar.




                                                                                                           Längs med sträckan Kurhotellet - Varberg finns en grusstig som är den gamla körvägen där man drog stenblocken på. Så det finns alternativ men räkna med att hela sträckan är hårt trafikerad så någon promenad i lugn och ro är svår att få om man inte ger sig ut på en månskenspromenad och svärmar.
Som brukligt här kommer nu en samling foton. Då säger jag på återseende och ja, vi läser mångas bloggar.
Nu bilder:

Va? Regnar det i Sälen?

Tjenixen på er.

Ja så har våra regnkläder verkligen fått visa vad dom går för. Kvalitet lönar sig så vi har varit torra. Ut måste man gå vare sig man vill det eller ej om man har hund. Det är inga problem för oss att vara ute men några längre vandringar med övernattning blir det inte. Vi har gjort vår ranson av långa vandringar med tung ryggsäck och tält i fjällen oavsett väder och vind under nästan 30 år. Efter min stroke insåg vi att vandringar med tältövernattningar nog fick vara. Då skaffade vi oss den andelslägenhet vi nu sitter i. Tänk så skönt det är med torrt toalettpapper, tempererad dusch, torra kläder på morgonen och att slippa frystorkad mat. Men vi har haft kul och man får se så mycket vackert på vandringarna långt ut i vildmarken. Vi är här två veckor på hösten och två veckor i mars varje år. Lägenheten är 50 meter från

slalombackarna och kanske 100 meter från längdspåren. Vänstra bilden är vår utsikt från balkongen och högra bilden visar Hotell Högfjället och vår bostadsrättsförenings byggnader till vänster på bilden. Fotot är taget halvvägs upp i slalombacken.

Tisdagen här på Högfjället startade med en vacker soluppgång, två plusgrader och en småkylig vind från väster (Norge). Perfekt vandringsväder tycker vi. Morgonrutinerna utfördes smidigt, matsäcken fixades, vattenflaskorna fylldes och hundgodiset fanns i fickorna. Kängor på och knalla iväg. I dag går vi den första biten på södra delen av Kungsleden som också är en del av Sälenringen. Det har blivit tradition och är vår uppmjukningsvandring.

Leden startar vid Högfjället och är asfalterad cirka tre kilometer upp på Köarskarsfjället där det finns ett vindskydd och vacker utsikt. Längs vägen finns bänkar för vila, kontemplation eller hundhoppning. Alla våra hundar, även Hugo, hoppar alltid upp på bänkarna och förväntar sig godis. Hur det kommer sig har jag ingen aning om. Halvvägs upp finns också en toalett, handikappanpassad förstås. Så gott som alla kan gå den här första biten vare sig du har rullstol, rollator, gympaskor, korta ben, krumma ben eller barnvagn. Vid vindskyddet tar gruset över de sista 1,5 kilometerna till Östfjällsstugan vid Östfjällstjärnen. Östfjällsstugan är en raststuga. Nu kan man välja att gå tillbaka samma väg eller följa leden mot Gruven. Sammanlagt blir det cirka nio kilometer om man går runt. Fram och tillbaka blir cirka åtta kilometer. Östfjällstjärnen.

Om vädret tillåter gör vi en ordentlig vandring varannan dag. Detta för att spara på våra kroppar. I år passar det bra eftersom det regnar varannan dag. Dagarna mellan långturerna går vi i närområdet och det är också fint. Till exempel kortare turer bort mot Östra Kalven, då gör det inget att det småregnar.

Från närområdet

Kilimanjaro walk, det kallar vi Annicas nya sätt att ta itu med vandring i branta stigningar. När man bestiger till exempel Kilimanjaro som ligger högt och syrefattigt måste man gå långsamt. Ett sätt är att mellan varje steg sätta ned foten bredvid den andra foten och därefter fortsätta med steget. Då hålls pulsen nere och tempot blir väldigt långsamt men gynnsamt. Även personer med vissa hjärtproblem som Annica har, där blodet blir dåligt syresatt och hon blir väldigt andfådd och trött, kan ta sig fram bra. I slalombacken har vi ofta gått upp och det i ett sträck. Sista åren har hon varit tvungen att vila 3-4 gånger och det har varit jobbigt för henne. Annica har inte dålig kondition. Nu med den här, Annicas egen påkomna teknik, kunde hon sakta gå upp 1,2 kilometer i ett sträck. Det tog tid men vad gör det. Efter det knatade vi över fjället på en härlig rundtur som slutade på cirka 11 kilometer.

Passande nog så regnade det på lördagen när Scandinavien Mountains Airport öppet hus. Det är en nygammal flygplats vid Rörbäcksnäs nära norska gränsen. Sälens Flygplats, byggdes 1972,  har blivit internationell och restaurerats med längre start- & landningsbanor. Byggnaderna ser ut som alla andra flygplatsbyggnader, inte speciellt upphetsande. Men vi fick gå och titta i garagen där alla maskiner och bilar stod. Brandbilar, traktorer, snöslungor och plogbilar som var dumprar med gigantiska plogar. Det var en lycka för oss stora pojkar. De som ville kunde åka dubbeldäckare ut på landningsbanan och se en lång asfaltsremsa. Bilderna ser du längre ned.

Igår tog vi en längre tur tillsammans med Annicas syster med man och hund. Leden startar mittemot Gammelgården och går på spänger upp mot Lindvallens liftar. Där vi nu fick se hur mountainbikeåkarna får med sig cyklarna upp i liften. Samtidigt kunde vi ta en välbehövlig fika. Vi fortsatte vår vandring och passerade den märkliga Stensjön med sina stenstaplar. En heldagsvandring på ca 15 kilometer blev det och sista timmen var det uppsprickande molntäcke. Kartor och ledbeskrivningar finns på turistbyrån och det finns böcker också.

Vi fick lov att avbryta vistelsen här för att vår närvaro krävdes hemma. Inget allvarligt mer en fråga om dålig planering från andra. Här får du i alla fall fler foton från vår tid här:

Till fjälls via Trollhättan

Hej och hej.

Nu tar vi "vanliga" bilen till vår andelslägenhet vid Högfjället i Sälenfjällen. Men först gör vi ett par dagars stopp i Trollhättan. Den gamla SAAB-metropolen som nu i alla fall ståtar med ett fint SAAB-museum. Vi har faktiskt ägt en SAAB. En 93:a från 1960 med tvåtaktsmotor och några hästkrafter. Tändkablarna bestod av kol och det medförde att av motorns vibrationer, den vibrerade väldigt mycket, skakades kolet ut i ändarna på kablarna. Då bröts strömmen till tändstiften och motorn dog. Innan jag kom på detta hörde min omgivning många hatiska ord från mig om SAAB-bilar och tvåtaktare i synnerhet. Det blev ingen mer SAAB i vårfamilj.Trollhättan är  faktiskt mer än SAAB med många industrier och ett vackert, fascinerande slussområde. Förutom det finns ett gammalt anrikt café, Ekmanska Caféet, som är väl värt ett besök. Det är fjärde generationen som nu driver det och på övervåningen är det gammal inredning. Genuint alltså. Inget påhittat nostalgifik.

Men det är inte därför vi stannar till här utan för att hälsa på vår äldsta dotter med familj, tror dom. Det är i och för sig alltid lika roligt att träffas. Dessutom har dom skaffat hund. En mellanpudel som fått det passande namnet Turbo. Vår egen gentleman Hugo skulle nu få tillfälle att träffa yrvädret.Hugo tar kommandot som sig bör och då och faller Turbo ihop i en liten hög för att samla kraft inför nästa kraftmätning med Hugo.

Bilnörd som jag är passar den här helgen mig väldigt fint eftersom första helgen i september varje år har Anders Rohdin, som äger Rohdins Classic Cars, en Rolls Royce & Bentleyträff på Alberts Hotell. Jag har väldigt många bilder på många olika modeller av dessa bilar från tidigare träffar. Den här gången var inte väder- och ljusförhållandena de bästa för att få bra foton. Men att titta och njuta går bra vilket väder det än är. Mina absoluta modellfavoriter är tillverkade från slutet av 40-talet till mitten av 60-talet. Två 60-talare är med i galleriet nedan. Rolls Royce som också tillverkade Bentley hade som princip att aldrig avslöja antalet hästkrafter i sina bilar. De svarade alltid att antalet hästkrafter är tillräckligt. Når så Bentley Turbo R kom sade man att bilarna hade 50% mer än tillräckligt. Det är kaxigt.

Dagen efter körde vi de ca 40 milen till Sälen. Fint väder, +18 grader när vi kom fram. Nu väntar 14 dagar med stillhet, sköna vandringar, friskt bäckvatten att dricka och självklart mycket sol, hoppas jag. Mer om de veckorna kommer dyka upp här så småningom.

Nu kommer foton från bilträffen, några bilar man bara kan drömma om;

BP - nostalgimacken i Harlösa, Skåne.

Hejsan.

Nu har jag bara lite bilder som du kan se på och kanske minnas om du har levt tillräckligt länge. Eller du kanske bara är intresserad av lite kulturhistoria från vardagen. Själv minns jag BP-mackarna i mitt liv. Hemma i Midsommarkransen, Stockholm, där jag växte upp fanns en BP-mack. Den låg vid Södertäljevägen. Nu heter Södertäljevägen E4 och där startar Essingeleden. Om du noterat Kråkslottet mitt i Essingeleden vid Midsommarkransen är det före detta Midsommarkransens Skola. Där gick jag i lågstadiet, sex dagar i veckan. På lördagar var det gemensam tvagning och bad. Oj, vad lätt det är att göra utvikningar när nostalgiminnet slår till. Nu är vi tillbaka i berättelsen igen.

Vi grabbar, ja det var faktiskt bara grabbarna, som samlade på BP-grejer. Nyckelringar, klistermärken, kepsar allt som det stod BP på. Personalen där var nog stundtals ganska trötta på oss. Den andra         BP-macken i mitt liv låg i Brunn på Ingarö. Vi hade sommarställe på Ingarö. Vi cyklade sex kilometer enkel väg till macken för att tag på märken m.m. Det var en liten mack med bara ett litet kryp in och sedan en verkstad. Gubben, vi kallade ägaren för det i all enkelhet. Det var nog ingen av oss som visste vad han hette. Däremot visste alla vad hans arga schäfer hette. Nu minns jag inte ens det. I alla fall så hade Gubben förutom oljor i lösvikt också en liten box för GB-glass och lite chokladgodis, typ Japp, Dajm, Marabou samt Toy så man kunde "ta det lugnt". När vi senare blev mopedburna var det enda tankstället på ön men GB´s glasskiosker hade börjat dyka upp här och var. Med det säger jag hej då med lite foton:

Vi avslutar ostkustsresan i Simrishamn

Från Öland körde vi till Kylinge. Här finns en husbilsverkstad med gott rykte. De monterar in LPG-tankar m.m. Vi ville undersöka möjligheten om det var möjligt att ha LPG-tank i vår bil. Bilen är låg och gasolflaskeutrymmet är trångt. Ett positivt svar att det kan gå och få med säker påfyllning också. Ca 7500 - 8000:- för en fast tankflaska och ca 13000:- om vi vill ha två fasta flaskor. Vi har kollat på två andra ställen och fått svävande svar på var man sätter påfyllningen någonstans. Här fick vi raka och tydliga besked. Nu funderar vi på hur vi skall göra.

Det var uselt väder så vi körde direkt till Simrishamn och ställde oss på Tobiksviks Campings ställplatser inne på campingen. Förut har vi varit missnöjda med både bemötandet och hygienen på Tobiksvik men nu har de stramat upp sig. Skyfallen avlöste varandra och mellan skurarna kunde vi promenera med Hugo.

Det är fint att gå gångvägen in till staden. För två år sedan var vi här och noterade ett par svanar som bodde mitt i ån. I år kunde vi se att de hade förökat sig och har sju ungar, vilket vi har förstått är mycket ovanligt. Vid hamnen i Simrishamn finns denna servicestation för cyklister något jag aldrig sett förut. Och jag har sett mycket.

Det usla vädret gjorde att vi ledsnade och bestämde oss för att köra hem dagen efter. Vi har massor att fixa med innan vi drar till fjälls i början av september. Dagen börjar bra med fint väder så vi besöker den Engelska Trädgården. Den hittar du om du kör mot Stenshuvud. Men innan vi lämnar Österlen måste vi ha i oss crépes. Det får man hos Franskan Créperia. Nygammal ägare, mindre crépes, samma goda stämning och vänliga bemötande och framför allt lika goda crépes. Lunchen blev lyckad.

Här ser du vad vi åt till efterrätt och vem åt vad? Ja, det är frågan.

På vägen hem körde vi småvägar hela vägen till Helsingborg. Där tänkte vi väga bilen på vågstationen. Utanför Kalmar finns också en vågstation men den vågen var avstängd. Då infinner sig frågan om hur man skall kunna ha rätt vikt i sin husbil eller husvagn om det inte finns något ställe att väga ekipaget på.
Tillbaka till Helsingborg nu, den vågen fungerade så bra att den satte myror i huvudet på oss. Vi hade bara 10 kilo till godo på totalvikten. Detta med 3/4 tank, lite mat i kylen, ja lite mindre av allt.
Förbryllade åkte vi hem. Den helgen gick vi igenom allt vi har i bilen och vägde noggrant allt och listade vad som vi alltid vill ha med och vad vi har med vid speciella resor. När det var klart lade vi in det som alltid skall finnas med, fyllde tillräckligt med vatten, tankade fullt, åt en extra macka och sedan körde vi till Falkenbergs Hamn. Där jobbar en trevlig och hjälpsam man som sade att man egentligen inte väger privata bilar utan bara lastbilar och liknande ekipage. Men han var en flexibel man så vi fick komma på måndagen och väga. Nu fick vi mer lugnande besked och kan andas ut. Den vågen kan man lita på eftersom den alltid kollas ordentligt. Nu lärde vi oss också en läxa. Att inte låta grejer vara kvar i bilen bara för att man kanske behöver det någon gång.
Jovisst ja, på vägen mellan Simrishamn och Helsingborg passerade vi ett samhälle som heter Harlösa. I utkanten av samhället ligger en nostalgimack - BP. Är du i trakterna så kika in där eller så kikar du in här om någon vecka så finns det bilder.

Tjing.

Äldre inlägg