Presentation

Vi, Annica & Lennart Rosander, startade den här bloggen i augusti 2017.
I Rosanders resor berättar vi om våra olika resor. Ibland med husbil, ibland på vandring, ibland med flyg, ibland på MC m.m.
Hugo, vår hund, är av rasen Shetland Sheep dog. Han är alltid med oss.

Visar inlägg från september 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Redan 28/9

Oj vad tiden går fort när man har fullt upp med att besöka sevärdheter samt att resa mot varmare trakter.

På mig sliter det en del så hjärntröttheten gör sig påmind och då får bloggen vänta lite.

Vi har en del att skriva om och dessutom skall vi fixa till våra bilder från slottsbesök och resan mot Blanes i norra Spanien. Där är vi faktiskt nu, sedan igår eftermiddag. Vi skyndade oss lite extra för vi ledsnade på kyliga kvällar, nätter och morgnar. Det är ju värme vi vill ha.

Och värme har vi nu och hör vågornas brus, vilket vi har saknat. Våra morgonpromenader hemma sker oftast vid havet.

 

Äntligen kan Annica sitta ute och sticka.

Den 20 & 21 september - Mot Loire och Cher


                                           Slottet Chenonceau från 1500-talet vid floden Cher

Ja, då är vi äntligen framme i Loiredalen.

Men först vaknade vi den 20:e och i soluppgången tog vi morgonpromenaden med Hugo.

Vi körde till den närbelägna byn Lannion för att handla på Intermarche, En kedja med bra priser och stort sortiment. De flesta har också en bensinmack utanför med låga priser. Man kan både betala med kort i automat eller antingen med kort eller kontant till en personal.

  Hugo och jag väntar i bilen på matte som handlar. Sedan fortsätter färden  mot dagens mål som är Pontchateau ute vid Atlantkusten. Vi har valt så mycket motorväg som möjligt för kunna lunka på i jämn takt.

Vi har, som ni redan läst antar jag, bestämt oss för långsamhetens lov denna resa. Därför sätter jag farthållaren på 80 - 82 km/h. Det här är premiär för mig som normalt har blyfot att ligga och lunka och dessutom spara bränsle. Skillnaden för oss blir ganska stor. Bilen drar i snitt mellan 0,85 - 0,97 per mil beroende på motvind, mycket uppförsbackar. Å andra sidan drar den ingenting i nedförsbackarna och om man är duktig på att motorbromsa. Kör jag däremot fort och hårt då blir det nästan virvel i tanken. Vår beräkning är att vi skulle spara ca två fulla tankar på den här resan om jag sköter mig. Det roliga  i detta sammanhanget är att jag faktiskt tycker det är skönt. Ja, en del mognar långsamt.

En del avstickare från motorvägarna blev det för att vår GPS hittade genvägar. Genvägar som faktiskt blev genvägar och förde oss till ställen där tiden tycktes ha stått still. Ställen som man sett i Tati-filmer eller de Funés filmer. Smala krokiga vägar, tvära järnvägsövergångar och skoj.

Vi har börjat förstå varandra,vår GPS och vi alltså. Annica och jag har förstått varandra i 45 år. Tur är det. Till slut kom vi fram till en liten skogscamping som låg på behagligt avstånd från motorvägen. Vi tog en promenad i skogen på fem minuter sedan tog den slut. Så vi gick en trekilometersrunda och titta på tjurar i stället.

Japp, rätt ort och som ni ser är Hugo alltid vaken och alert, i synnerhet om han väntar på matte.

På morgonens toabesök fick jag stifta bekantskap med ytterligare en inneboende på campingen. Förutom vita duvor, getter, höns och andra fåglar hade vi denna krabat också.

Nu var det dags för nästa dags etapp som skulle föra oss till floden Cher. Vi valde motorvägen igen. Hitintills hade varit gratis  Men en del av denna sträcka skulle vara avgiftsbelagd. Den här etappen blev ganska händelselös och grått väder. Men fina rastplatser gladde oss och en och annan fin bil också. Finns det någon som gillar Alfa där ute?

Förutom vår GPS har vi haft en gammal Michelinkarta över Frankrike men nu hittade vi en ny som är bättre, förstås.


Den 22:a blev det en morgonpromenad i soluppgången men som ni ser var det ganska molnigt. Slottsbilderna togs den morgonen. Nu skall det bli finare väder, så då blir bilderna lite bättre också.

Vi återkommer, hej då.


Côtes d'Armor 17-19 september

Bonjour mes amis!

Bonjour är standard när det gäller hälsningsfraser i Frankrike. Kliver man in i en affär säger man det, möts man på campingen eller på strandpromenaden säger man det. Såvida det inte börjar bli kväll, och det är för oss ganska oklart när det blir kväll här. Inte ens fransmännen verkar veta exakt när man övergår från Bonjour till Bonsoir.

                                                           Resvägen till Côte d'Armor

Vi hade tänkt att köra till Perros-Guirec i Côte d'Armor men vi ville bo på en lyxcamping och hamnade då i byn Trégastel. Det visade sig vara en lyckträff ur det perspektivet att det var väldigt nära till stranden/kustremsan och de magnifika rosa klipporna.

Vill man inte bo på lyxcamping finns det några ställplatser i byn också.

Nybyggd sanitärbyggnad med moderna handduschar, reglerbar temperatur (stod jag länge i duschen? eller?). I varje duschutrymme var det också handfat och krokar på en plats där kläderna inte också blev duschade. Helt perfekt med andra ord. Toapapper fanns men som traditionen är här i landet har offentliga toaletter sällan sittring och lock.

Den rosa graniten då? Jo, det stämmer om man är ute vid soluppgången och morgonsolen då ser man granitens färg.

                                         Det är många som vill föreviga det vackra och säregna

Men det är inte bara färgerna utan alla stenformationer och former, Helt fantastiskt.

Bilderna kan ha lite olika ljus vilket beror dels på solen och dels på att några är telefonbilder. Vilka det är säger jag inte. Både Annica och jag fotar och vi väljer de foton vi gillar bäst. När vi kommit hem gör vi fotoböcker.

Verkligen värt resan hit. Fin promenadväg runt hela udden utmed hela kustremsan.




Ja, det var allt från den Rosa Kusten. Nu åker vi vidare med siktet inställt på slott och sportbilar. Allt det finns i Loiredalen.

                         Nu fick jag äntligen användning för min födelsedagspresent, en selfie-stick!

Den 11 - 16 september. Invasionskusten.

Hejsan.

Nu har vi latat oss, vilat oss i form med andra ord, ätit onyttiga bakverk, läst en bok eller två samt vårdat Hugos framtassar. Han får ibland någon slags varböld mellan klorna. Ingen veterinär vi frågat vet vad det är. Men vi håller rent och han får inte slicka på såret så han får ha krage på sig. Av hänsyn till hans känsliga personlighet visar vi ingen bild på det.

Här två kartor med resvägen. Vi missade att visa etappen från Bonanza i Belgien till Etretat i Normandie. Till höger visar vi etappen Etretat - Arromanches-les-Bains, där vi är nu.

Här i Arromanches-les-Bains har vi bott i sex nätter på den kommunala campingen. Trevligt, välordnat, mycket rent, ingen dasspapper, våldsamt heta duschar så jag duschar i handfatet där jag kan reglera vattnet. Lite trångt är det att klämma ner 110 kg i ett franskt handfat men det går med lite vilja.

Men innan vi kom ända hit passerade vi över Seine vid Le Havre på en spektakulär bro.

Efter det var det lite mer motorväg fram till Caen och ringlinjen runt staden. Skyltförvirring igen men vi lär oss ta egna initiativ så vi hamnade rätt. Ibland undrar jag om vår GPS också tagit till sig Mind-Fulness men missuppfattat det här med nuet. Nuet är ju någonting som passerar blixtsnabbt förbi och då blir nuet förut eller då. Vår GPS verkar alltid vara då, där vi var alldeles nyss.

På landsvägen tog vi oss ut mot kusten, mot Invasionskusten, och plötsligt blir vi väldigt berörda av situationen vi befinner oss i. Vi har vuxit upp under 50-60 talet och hört av våra föräldrar samt mor-och farföräldrar hur det var under kriget. Annicas mamma upplevde själv krigets fasor i Finland. Vi passerade Juno Beach och Gold Beach och vi såg de stora minnesmärkena, gravfälten m.m. och när vi såg allt detta blev det väldigt påtagligt hur hemskt det är med krig. Men man tänker också på alla de fantastiska människor som kämpade och offrade sig för att få fred i Europa.

Till slut kom vi fram till Arromanches-les-Bains och stadens camping.


Fem minuters promenad till stranden, bageriet, restaurangerna och museet (stadsbilder i galleriet). Det finns oerhört många museer efter hela kusten. Fem minuter åt andra hållet hittade vi en liten väg som ledde ut på landet och så småningom fram till en liten by, perfekt för hundpromenader.











Det som var sevärt ur ett krigshistoriskt perspektiv var stranden med lämningar av den tillfälliga hamnen som de allierade byggde ute till havs.
Mulberry Harbour kallades den. Man anlade kajer ute till havs där fartygen kunde komma till utan att vara beroende av tidvattnet. Därifrån byggde man flytande vägar av stål som vilade på flottörer av antingen stål eller betong. Flottörerna hade ben som rörde sig uppåt och nedåt beroende på vattenstånd. Vägsektionerna i stål var 80 feet (ca 24 meter) och vägde 28 ton.
             Här en 28 tons vägdel                                                               en del av kajen

I galleriet nedan finns några fler foton.

Här fanns också ett museum där man berättade om detta enorma hamnprojekt som användes till att frakta förnödenheter, vapen m.m. på.

Är man i Normandie bör man äta en av de specialiteter som lagas här.
Moules Frites där musslorna kokas i vin eller i grädde, ofta med någon grönsak. Till det äter man Pommes Frites, som vi kallar det.
Sedan kan man promenerar lite runt i byn och titta på folk, bilar, i affärer och en tur in på bageriet för eftermiddagsfikats godsaker.

Vi har också ägnat oss åt reseplanering och ändrat om lite i de ursprungliga planerna.
I kväll gör vi oss i ordning för att ge oss av. Målet i morgon är Perros-Guirec i Bretagne.







Människan och maskinen

Eller man kan säga Annica & Lennart versus GPS.

Vi har två stycken GPS. Den ena var vi absolut inte kompatibla med, den levde ett helt eget liv. Det var många gånger dess liv hängde på en skör tråd, eller snarare på elsladden. Den hängde utanför fönstret ett otal gånger när mitt tålamod tog slut. Närmaste vägen är inte alltid varken den närmaste eller överhuvudtaget farbar, i synnerhet inte med en husvagn på släp. Men allt det här hände innan husbilsepoken startat.

Numera är vi med en Garmin som inte är namngiven av hänsyn till dennes integritet, den skall inte bli kränkt av oss för att vi ger den fel namn. Den förra fick bara elaka namn, det var kanske därför den vägrade samarbeta. Man har ju hört talas och samarbetsovilliga typer som saknar teamkänsla.

Till vår Garmin som skall hjälpa till att vägleda oss i cirka tio veckor, främst i Frankrike.

Vi har skött om den väl. Den har bott svalt och mörkt. Blivit matad regelbundet med nya kartor och allt vad den nu matas med när man sticker en sladd i den. Annica till och med pratar med den varje morgon för att på ett pedagogiskt sätt se till att allt är solklart om hur och vart vi skall åka.

Så VARFÖR sviker den oss i de mest kritiska situationer som uppstår. Jag menar alltså att den vill väl komma fram den också. I synnerhet i oskadat skick.

Ta till exempel Amsterdam. En storstad med många leder runt staden och genom staden. Ganska mycket trafik och alla verka veta vart dom skall. Vi skall passera staden och har målet helt klart för oss. GPS-Garmin är också helt på det klara med vårt mål.

Nu måste jag lägga in en anekdot här som faktiskt har med nutiden att göra. Året var 1989 och vi var i Holland på semester med våra fyra barn, en VW-buss och en tältvagn. Vi campade vid havet mellan Amsterdam och Haag. Efter en utflykt till Alkmaar skulle vi ta oss tillbaks och skulle då passera Amsterdam. På den tiden var det inga ringleder och motorvägar med vägskyltar hängande i luften. Det var landsvägar och vägskyltar satt ungefär i havsytenivå. Med andra ord 0 meter ö.h. Oftast fanns det ogräs runt om också.

Det var förutsättningarna då och hur vi än snurrade runt Amsterdam hamnade vi hela tiden på Shiphol, flygplatsen ni vet. Det brukar vi skratta åt numera och berätta som en rolig resehistoria.

Men som alla nog vet så upprepar sig historen alltid.

Nu är vi tillbaka i nutid.

Då förstår nog ni alla vad som hände. Jo då, vi hamnade på Shiphol den här gången också. det var som en magnet som drog oss mot just den avfarten. Den avfarten vi absolut inte skulle ta. Namnet var bekant, faktiskt det enda vi kände igen. Herr GPS svek oss genom att plötsligt hamna i någon slags komaläge och plötsligt vara efter sin tid. Jovisst vi låg före, hade jag kört så fort? DÅ, kom vägskyltarna, ni vet de där högt upp i luften med en massa holländska (vi är ju i Holland, vad annars) ortnamn på och på en stod det klart och tydligt SHIPHOL. Jaaa, något vi kände igen som sagt. Så gick det till när vi återigen besökte Shiphol utan att vi ville det. Numera var det större och finare.

Sedan hjälptes vi, Annica, Jag & GPS, åt att med gemensamma krafter ta oss ut på rätt spår igen. Ett riktigt teamwork med andra ord. Plötsligt var vi moderna.

Det märkliga är att det hände ungefär samma sak i Caen, och där har vi aldrig varit.

                                     Här mår den bra, det är rakt och inga förbryllande avfarter

Äldre inlägg