Hejsan.
Nu har vi latat oss, vilat oss i form med andra ord, ätit onyttiga bakverk, läst en bok eller två samt vårdat Hugos framtassar. Han får ibland någon slags varböld mellan klorna. Ingen veterinär vi frågat vet vad det är. Men vi håller rent och han får inte slicka på såret så han får ha krage på sig. Av hänsyn till hans känsliga personlighet visar vi ingen bild på det.
Här två kartor med resvägen. Vi missade att visa etappen från Bonanza i Belgien till Etretat i Normandie. Till höger visar vi etappen Etretat - Arromanches-les-Bains, där vi är nu.


Här i Arromanches-les-Bains har vi bott i sex nätter på den kommunala campingen. Trevligt, välordnat, mycket rent, ingen dasspapper, våldsamt heta duschar så jag duschar i handfatet där jag kan reglera vattnet. Lite trångt är det att klämma ner 110 kg i ett franskt handfat men det går med lite vilja.
Men innan vi kom ända hit passerade vi över Seine vid Le Havre på en spektakulär bro.



Efter det var det lite mer motorväg fram till Caen och ringlinjen runt staden. Skyltförvirring igen men vi lär oss ta egna initiativ så vi hamnade rätt. Ibland undrar jag om vår GPS också tagit till sig Mind-Fulness men missuppfattat det här med nuet. Nuet är ju någonting som passerar blixtsnabbt förbi och då blir nuet förut eller då. Vår GPS verkar alltid vara då, där vi var alldeles nyss.
På landsvägen tog vi oss ut mot kusten, mot Invasionskusten, och plötsligt blir vi väldigt berörda av situationen vi befinner oss i. Vi har vuxit upp under 50-60 talet och hört av våra föräldrar samt mor-och farföräldrar hur det var under kriget. Annicas mamma upplevde själv krigets fasor i Finland. Vi passerade Juno Beach och Gold Beach och vi såg de stora minnesmärkena, gravfälten m.m. och när vi såg allt detta blev det väldigt påtagligt hur hemskt det är med krig. Men man tänker också på alla de fantastiska människor som kämpade och offrade sig för att få fred i Europa.
Till slut kom vi fram till Arromanches-les-Bains och stadens camping.
Fem minuters promenad till stranden, bageriet, restaurangerna och museet (stadsbilder i galleriet). Det finns oerhört många museer efter hela kusten. Fem minuter åt andra hållet hittade vi en liten väg som ledde ut på landet och så småningom fram till en liten by, perfekt för hundpromenader.



Det som var sevärt ur ett krigshistoriskt perspektiv var stranden med lämningar av den tillfälliga hamnen som de allierade byggde ute till havs.
Mulberry Harbour kallades den. Man anlade kajer ute till havs där fartygen kunde komma till utan att vara beroende av tidvattnet. Därifrån byggde man flytande vägar av stål som vilade på flottörer av antingen stål eller betong. Flottörerna hade ben som rörde sig uppåt och nedåt beroende på vattenstånd. Vägsektionerna i stål var 80 feet (ca 24 meter) och vägde 28 ton.


Här en 28 tons vägdel en del av kajen
I galleriet nedan finns några fler foton.
Här fanns också ett museum där man berättade om detta enorma hamnprojekt som användes till att frakta förnödenheter, vapen m.m. på.
Är man i Normandie bör man äta en av de specialiteter som lagas här.
Moules Frites där musslorna kokas i vin eller i grädde, ofta med någon grönsak. Till det äter man Pommes Frites, som vi kallar det.
Sedan kan man promenerar lite runt i byn och titta på folk, bilar, i affärer och en tur in på bageriet för eftermiddagsfikats godsaker.
Vi har också ägnat oss åt reseplanering och ändrat om lite i de ursprungliga planerna.
I kväll gör vi oss i ordning för att ge oss av. Målet i morgon är Perros-Guirec i Bretagne.
0 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS