Resebloggen;

Hejsan, nu har varit hemma en dryg vecka och jag har fått vårda min hjärntrötthet.

Nu berättar vi om sista etappen. Vi lämnade Turckheim, som vi trivdes i, för att fortsätta hemåt. Håll i er nu för nu blir det mycket text.

Vi har läst och hört så mycket om alla köer på Autobahn. I synnerhet runt Hamburg och på vägarna A1 och A7 söder om Hamburg. På campingen i Turckheim hade vi ett danskt par som grannar och vilka var bättre på att informera oss om hur de tar sig hem till Danmark än de. De brukade dessutom alltid vara i Alsac vår och höst.

Här måste jag göra en liten avvikelse. De flesta undrar nog varför tar dom den vägen? Vägen genom Danmark, det verkar lite irrationellt och dyrt. Svaret på allas undringar är sjösjuka, det är inte att leka med vet alla som någon gång drabbats av detta tillstånd. Jag tillhör de som är lyckligt förskonade från det om man inte räknar med när jag fick min stroke. Då kändes det som att hela havet stormar fast huset står på en bottenplatta, visserligen på gammal havsbotten.Nu kom jag från det väsentliga i min avvikelse. Det är Annica som verkligen lider av sjösjuka. Hon kan inte ens "tura" mellan Helsingborg och Helsingör i stiltje utan att känna ett lätt illamående. Sedan några år har Annica ett par armband som faktiskt hjälper väldigt bra. De armbanden låg kvar hemma. Inte bra. Vår plan var att köra till Rostock och ta båten till Trelleborg. Det är smidigt och mer ekonomiskt. Det vet vi, för det gjorde vi förra året. Nu är avvikelsen slut, skönt va?

Våra nyfunna danska vänner informerade oss om att allt beror på vid vilken tidpunkt man passerar de större städerna och föreslog oss att köra A7. Sagt och gjort, i ottan gav vi oss iväg på A7. När vi var några mil från Kassel hände något med vår GPS.

Det blev olika färger på vägarna. "Nu har den verkligen fått en knäpp" sade jag som inte förstår mig på tekniken och därför förkastar den. Min navigatör som har bra koll på den typen av teknik kollar lite och ställer en diagnos. "Den är väldigt klok, den visar oss köer, tät trafik och stillastående trafik. Annica dubbelkollade på sin telefon på något sätt, hur vet jag inte. Allt stämde så jag fick revidera min åsikt och be Herr GPS om ursäkt. Låter det inte konstigt att man faktiskt pratar med en GPS? Undrar vem som är i behov av en diagnos. Tack vare väginformationen kunde vi ta en större sväng runt Kassel, precis som många andra. Men det rullade på bra. Förra året stod vi på en trevlig ACSI-camping några mil utanför Göttingen. Vid Göttingen stannade vi till och ringde campingen för att kolla om det var öppet så vi skulle slippa köra 7-8 mil extra fram och tillbaka. Inget svar. Vi beslöt oss då för att köra till en annan camping söder om Hannover, tolv mil åt rätt håll.

Annica som är fransktalande,varken talar eller förstår tyska. Jag som heller aldrig läst tyska förutom ett års affärstyska (1969). Men vem har användning för ord som offert, smörjolja, fräs när man turistar. Jag har i alla fall ett ordförråd på cirka 37 tyska ord. Campingvärden som tog emot oss hade ett engelskt ordförråd på ungefär 32 ord. Det gjorde att vår incheckning flöt smidigt och vi kunde få en varm dusch, varm toa och en pollett till bommen så vi kom ut på morgonen. Vad mer kan man behöva. Dagens etapp blev 66 mil.

Bruset från Autobahn störde oss inte utan vi fick sova. Tidig morgon, hunden rastad, frukost, tandborstning och vad man nu behöver på morgonen. Allt klart? Då kör vi.

Tanken är att köra till Kolding med tanke på eventuella köer. Dit vi når strax efter lunch.

Köer? Var? Det flöt på hela tiden i gott tempo. Det var en del köer på motsatta sidan så vi körde åt rätt håll i år igen. I Kolding åt vi en rejäl lunch eftersom vår ordlösa kommunikation, som finslipats i över fyrtio år, sade att vi kör hem. Det är bara 44 mil hem, det går på ett kick.

Lite småtjockt runt Köpenhamn. Annica kollade i sin telefon på något som jag inte vet vad det är och meddelade att E6 vid Lomma var avstängd på grund av vägarbete. Aj då, men man hade gjort en bra omdirigering som skulle vara tydlig och bra. Bra, tänkte jag, ovanligt för Sverige att man gör tydliga markeringar och information vid omläggning.

Tull, passkontroll, en trevlig polis ville se våra pass. Jag undrade om han ville se Hugos pass också men nej det ville han inte. Hugo blev besviken eftersom han ställt upp för fotografering och tagit en massa sprutor men ingen, absolut ingen i hela Europa var intresserade av att se hans pass och intyg. Vilket är ganska tufft då han är en känslig natur med en svår uppväxt. Han kom till oss som tvååring och var deprimerad. Numera mår han fint men sådana här grejer kan ställa till det. Däremot har han fått mycket kärlek under resan av de flesta han träffat, hundar som människor.

Fungerade avstängningarna och omdirigeringarna utanför Malmö? Nej och åter nej. Sitter det en pajas bakom ett skrivbord någonstans och gör ett dokument och sedan gör man precis som det står. Ingen tänker själv tydligen. Vi fixade det ändå. Förlåt, Annica och hennes GPS fixade det och ordnade en smidig och snabb väg förbi. Mitt bidrag var ett förslag om att det måste gå att köra utanför Lund. Och se, det gick fint. Det kallas teamwork och absolut närvaro. Här har trafikplaneringspajasarna mycket att lära.

Sedan var det bara full (nästan) gas hem och vi kom hem 21:32 prick. Dagens långa etapp blev 87,6 mil.Hugo störtade ur bilen och sprang runt till alla rum och var nog den lyckligaste hunden i hela världen då.

Vi håller på med en resumé om vad vi gillade m.m. som kommer snart, så håll utkik. Avslutningsvis kommer det här ett litet galleri men först vill vi tacka alla som följt oss och ni som gett oss fin respons.

TACK.

Till Dig kära läsare.

Ja, så kom den dagen när vi till slut känner att nu är vi klara för den här gången.

När vi sitter på kvällen vid Pont du Gard och jag för säkert tjugoförsta gången får stryk i Yatsy av mitt "hjärtas jubel" och hon ler sitt segervissa leende bestäms det. Inga direkta ord om det utan vi bara konstaterar att i morgon bitti styr vi norrut.

Solen hinner knappt vakna förrän man ser en lössläppt husbil fara iväg mot motorvägen. Det här med lugn och närvaro lämnar vi kvar i morgondiset, vi har ju 66 mil att avverka. Äntligen lite action och adrenalin, vi riktigt njuter av scenförändringen. Bilen släpper villigt loss alla hästar den förmår på den franska motorvägen, det är ju en Renault. Det här trivs jag med och blir lugn och harmonisk samt väldigt närvarande. Det här är  ultimat Mindfulness.

Målet för dagen är Turckheim i Alsac en liten prick på kartan någon mil söder om Colmar. Ett mycket trevligt svensk/holländsk par vi träffade i Blanes tipsade oss om Turckheim och även om campingen där.

Pojken i mig gladdes över ett fint snitt på hastigheten, larvigt va? Även enkla nöjen ger en positiv känsla, på det området har jag inte utvecklats alls. Apropå enkla nöjen så besökte jag en WC på en rastplats. Jag valde den enda lediga och det var handikapptoaletten, en intressant konstruktion. Här måste jag be om ursäkt för de oskarpa fotona (det har sina orsaker) men se på bilderna. Skall man ta toapapper med tänderna? Bra om man inte har armar Men hur torkar man sig i sådana fall. Utrymmet då, det gick inte att komma ner på stolen och hålla i sig samtidigt eller för all del resa sig upp med hjälp av handtaget. Är det tänkt att man skall man ramla ner på stolen Men hur ramlar man upp? En tillsynes omöjlig uppgift. Efter att ingående ha studerat franska rastplatshandikapptoaletter fortsatte vi vår resa. Vi anländer ganska tidigt på eftermiddagen till campingen (därav glädjen över snittet) som bara ligger fem minuters promenad från stadskärnan.

Jag var nöjd, Annica var nöjd och Hugo var också nöjd eftersom hans tass är bättre idag.

1675 var staden belägrad av soldater. Alla portarna var blockerade. Stadens Borgmästare gjorde då ett hål i muren och flydde. De övriga invånarna följe hans exempel och flydde de också. Då uppstod smeknamnet Les "Lochschlupfer" des remparts eller på franska les "passe-muirette" fritt översatt blir det ungefär Murkryparna.

Nu skall vi stanna här några dagar har Annica bestämt, så länge det är sol i alla fall. Det är en fin liten stad att promenera i. Runt om staden finns många stigar och vandringsvägar. Vi går ett par av dem. Men med hänsyn till Hugos tass tar vi det rätt lugnt ändå. En blogg behöver skrivas, bilder redigeras, kursen skall tas ut och programmering av vår eminenta GPS. Märker ni mitt nya tonläge och förhållande till vår GPS? Förhållandet är under utveckling.

En dag på campingen rullar den här eleganta kolossen in. Volvo B12 busschassi med en lyxvåning, slidouts, tvättmaskin och BILGARAGE. Cykelgarage! Ha! Ja, jag skall inte vara så kaxig som inte ens har cykelgarage. Jag är alltså längst ner på garageskalan.

Vad är då så speciellt med just den här campingen? Jo, förstår ni, där bor två storkpar som kommer ner och strosar omkring på campingen då och då. Storkarna är garanterat de mest fotograferade storkarna i världen. Se bara:

Får jag presentera, Herr och fru Storsch.

Som vanligt följer ett välfyllt fotogalleri här nedan;

Tidig morgon, mörkt ute, kyligt, åskan har gått i natt, regnet hänger i luften och vi vill iväg till Frankrike igen. Grötfrukost, alla luckor stängda och Herr GPS är uppvärmd, nu sticker vi.

När man vaknar upp ur drömmen och

inte riktigt är klar i knoppen.

Pont du Gard utanför Nimes är målet för dagen. Vi vill hinna dit så vi hinner fota i kvällssolens motljus, kanske det kan bli bra bilder.

Vi gillar motorvägarna i Frankrike trots att det kostar. Alla är inte heller betalvägar. Man får se mycket av franska landskapet från en högre position, vägarna är bra, rastplatserna oftast väldigt fina och det är aldrig trångt. Dessutom om man som idag vill komma fram fort är de suveräna. Man kan friska på rätt duktigt. Så det blir ingen snålkörning idag.

I god tid kommer vi fram till Remoulins och campingen La Sousta som ligger precis vid Gards flodbädd. En helt okej camping för övernattning, trevligt bemötande, kyliga hygienutrymmen. Inga markerade platser, det var ett skogsparti, flera utslagsbackar och bra plats för tömning av gråvatten.

Vi har god tid på oss och packar kameror och lite vatten och går till floden, som nästan är uttorkad. På väg ner får Hugo problem igen med sin tass så vi får bära honom. Vi tog fel ryggsäck. Den här får han inte plats i så det blir till att bära. Nu är det inte kanonläge för att fota men det gör ingenting. Byggnadsverket, som ingår i UNESCOS världsarv, är imponerande att skåda.

När man vet:

Att det är byggt utan murbruk.

Att alla stenblock är huggna så att de passar in i varandra och låser varandra.

Att en del stenblock väger ca 6 ton.

Att det var ca 1000 man som slet med akvedukten.

Att vattenledningen var 50 km lång och sluttningen på ledningen var ca 0,25 m/km.

Att det inte fanns laser 60 e.Kr.

Att det fanns människor med knivskarpa hjärnor då.

Dessutom får du nu veta att vår resrutt hittar du i Huvudmenyn - Resväg 2018.

Nu kommer det lite bilder från Pont du Gard:

Hej hej, nu är vi på gång norrut. I morgon kör vi efter tio sköna dagar här i Blanes. Avkopplande, varmt och trevligt. Bra camping, rent och snyggt och med utgång direkt på strandpromenaden, där den tog slut. Att gå hela fram och tillbaka var ca 4½ - 5 km vilket vi gjorde varje morgon i soluppgången. Fredagsunderhållningen med liveartister var inte i vår smak.

Nu skall jag inte skriva mer, skönt va?

Det blir en bildberättelse i stället här nedan i Galleriet:

Brrrr, ja det sade jag flera morgnar i rad i Chenonceau när termometern envist låg mellan 5-7 grader plus. Vid en flod också, då blir det gärna råkallt som man kan säga. Befann man sig i solen och vinden inte nådde en då var det varmt och skönt. Till slut blev det ganska ansträngande att hela tiden flytta runt för att samtidigt som man ville ha en plats i solen även ville ha lä. Gör det på en campingtomt omgiven av träd och engelsmän så får ni se hur lätt det är.

Apropå engelsmän så var Camping Le Moulin Fort mer som en engelsk koloni. Restaurangen serverade engelsk mat, engelsk öl och till och med bilarna hade ratten på höger sida. Alla hälsade på varandra utom på oss utlänningar.

Tidigt en morgon smög vi oss iväg och körde skyndsamt till närmaste motorvägspåfart. Här skulle det köras raka vägen till värmen och den går över Centralmassivet. Delmålet på resan var den kommunala campingen i Lempdes. Fortfarande kämpar vi med att inte gasa på, utan ta det mer lugnt.

Tydlig vägvisning till campingen Le Pont d'Allagnon i Lempdes. En helt okej övernattningscamping. Ni som inte gillar gamla bilar kan nu göra ett hopp....