Resebloggen;

Då säger jag hej på er, igen.

Nu är jag inne i packlistekaoset. Hur kan en packlista förorsaka kaos kanske en del undrar. Det är så här att själva packlistan i sig är ett under av tydlighet, fint pedagogiskt uppbyggd för att passa mig. Varje år när vi kommit hem, som i detta fallet Sälen, skriver jag en resumé för att se vad jag använt eller inte använt. Vad jag hade för lite av eller för mycket av eller kanske rent av saknade. Att jag saknat något har nog aldrig hänt. När resumén är klar ändrar jag i packlistan inför nästa år. Så långt är allt väl och tryggt.

Men, det är alltid ett men, så kommer veckorna innan Sälenresan och jag tar fram listan på datorn och dubbelkollar (förstås). Det är nu som kaoset smyger sig på med tankar om att räcker det verkligen med 3 par strumpor? Tänk om det är väldigt kallt i år. Kanske jag skall slänga med ytterligare ett par varma strumpor. Och de där varma ullkalsingarna, hur blir det med dom? Behöver jag verkligen så många underställströjor? Ja, ni fattar va?

Jag har desperat försökt att "slimma" min packning bara för att det är så tungt att bära uppför trapporna till vår lägenhet. det är också enklare att ha mindre grejer, det blir lättare att hålla ordning då. I år då skall jag banne mig revolutionera packningen och chocka mig själv med att ha mindre med grejer med mig.

Vi får se på packdagen som är lördag.

Hej på er. Dags för ett nytt inlägg.

Utanför mitt fönster ser jag alla fåglarna mumsa på Annicas delikatesser som hon hänger ut åt dem. Många fåglar är det, fråga mig inte om vad för sorts fåglar det är, men många är dom. Några arter känner jag (nog) igen. Koltrasten till exempel är en fågel jag definitivt känner igen. Två trogna par har i åratal byggt bo någonstans i vår trädgård. Häromåret hade den ena paret ett bo under taket vid vår bakdörr. Då fick jag tillfälle att fotografera ungarna.

Japp, då var jag här igen.

Rastlöshet, det är något vi lider av. Annicas är mer kontrollerad och lugn, mer moget kanske en del skulle säga. Min rastlöshet är mer av det oroliga slaget, jag har svårt att ta det lugnt vilket ni vet som läst här tidigare. Rastlösheten är också en fin motor när man också lider av reslust, vilket många nog känner igen hos sig själva.

Jag gillar att planera och har alltid planerat och jag planerar gärna. Att det inte alltid blivit så som planerat är bra och spännande men grejen är att vi alltid har haft något att utgå ifrån oavsett vad för slags resa eller tur vi gjort.

Planering förstör spontaniteten tycker en del jag känner. Men jag håller inte med, för att kunna vara spontan måste man ju ha någonting att utgå ifrån och avstå från till förmån för just det spontana. Annars blir ju det spontana bara något man hittar på för att man inte har något att göra eller inte kan planeringens ädla konst. Bra planering ger ju också oss möjlighet att bli spontana och avvika från vår plan, vilket vi ganska ofta gör. Dessutom är planeringen en resa i sig och början på den "riktiga" resan. En av de "osynliga" skadorna jag fick efter stroken är att mina kognitiva funktioner fick sig en smäll. Därför har planeringen och förberedelser blivit så mycket mer viktiga för mig. Så det var ju tur att jag har erfarenhet av planering, packlistor m.m. Då behövde jag ju inte lära mig det (haha). På bilderna här nere ser ni två skrynkliga och väl använda kartor där jag ritat in olika turer jag skulle vilja köra med motorcykeln. Vi får väl se i april hur det blir.

För att köra motorcykel är kul. Efter min stroke blev det en fin rehabilitering eftersom jag hade förlorat balansen, koordineringsförmågan, simultankapaciteten samt hade och har fortfarande svårt att behålla fokus. Det krävs ju när man kör MC. Rehabiliteringen i Falkenberg var väldigt tråkig och inte alls utmanande, dessutom var den urusel.  MC-körning som rehabilitering kanske inte är rekommendabelt. I mitt fall var det bra eftersom jag överlevde mina stapplande första mc-turer. Som alltid i trafiken krävs det att man är fokuserad och på en mc måste man vara än mer uppmärksam. Jag kämpade för att inte ramla omkull, kämpade för att koordinera mina händer att göra rätt saker samtidigt som jag dessutom skulle få med fötterna och styra åt rätt håll. Ansträngande men så roligt det är och det blir bara bättre och bättre. Dessutom mår jag väldigt bra psykiskt av mina turer. Någon racerförare är jag inte men jag lunkar på, vilar ofta och det går finfint.

På den vänstra kartan är några av vårens planerade MC-turer inritade det blir en eller två dagar per tur. Det blir ju många korta turer också.

Den högra kartan är över Dalarna och en del av Härjedalen. Det är en längre tur på motorcykel som jag länge har funderat på att göra. Nu till våren är jag nog i så pass bra form att det skall fungera, vi får se men det är ett bra mål att ha.

Jag återkommer nästa måndag.

Hej och hå så länge.

Vinterkvällarna är räddade!

Vi har blivit med ACSI.

Alla idéer vi har om ställen vi vill åka till kräver att vi lever i tjugo år till, minst. Monsieur Hugo som nu i dagarna fyller fem år kan om hälsan står honom bi hänga med minst tio år till. Det gäller ju oss också kom jag på, alltså det där med hälsan.

Att få ACSI-katalogen sätter igång planeringsivern och idéerna bara haglar och fastnar till slut på ett papper.  Häromdagen körde jag husbilen så den fick rulla lite. Man får passa på när det inte är isgator. Den turen förstärkte vår längtan till våren.

Men först sticker vi till Sälen där vi har en andelslägenhet vid Högfjället. Där är vi alltid i två veckor i mars och ägnar oss helhjärtat åt längdskidåkning. När vi inte bastar, stickar, löser korsord, läser, spelar spel förstås. Jo, vi planerar resor också. Blir det tid över fixar jag med fotoböckerna. Även om det oftast är vackert väder i mars så finns det grå dagar när man hellre är inne.

Två veckor efter Sälen startar vår husbilssäsong. Det är nu som det blir svårt att välja på alla idéer som poppar upp hela tiden.                                                                                                                                         Om man tänker Sverige har vi en hel del outforskat längs västkusten, både norrut och söderut. Ett par kompisar till oss gav oss några fina tips som vi skall pröva.                                                                         Även östkusten mellan Trosa och Västervik var det länge sedan vi besökte.                                                Det skulle bli en hel drös med kortare turer vilket skulle medföra det positiva att vi skulle hinna med både att njuta och sköta om vår trädgård.

Rûgen är även det ett resmål vi funderat på länge och en resa dit och möta våren vore härligt.

Sommarmånaderna, sommarlovstiden, är vi hemma och blir invaderade av barn och barnbarn. Sandstränderna och mormors plättar lockar.

Hösten då, den får jag återkomma till.

Om någon av er som läser detta har något tips om resmål längs Sveriges kuster tar vi tacksamt emot dessa.

Hej så länge