Presentation

Vi, Annica & Lennart Rosander, startade den här bloggen i augusti 2017.
I Rosanders resor berättar vi om våra olika resor. Ibland med husbil, ibland på vandring, ibland med flyg, ibland på MC m.m.
Hugo, vår hund, är av rasen Shetland Sheep dog. Han är alltid med oss.

Senaste inlägg

Visar inlägg från mars 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Nostalgi 1

1984 köpte vi vår första VW-buss.  Alla tyckte vi var knäppa som bytte bort en 4 år gammal Solifer husvagn med fin värme och en Volvo 245 i bra skick mot den blå bussen med obefintlig värme. Men vi tröttnade på osmidigheten, all packning och det stora förtältet. Det blev så mycket grejer hela tiden. Dessutom ville vi pröva något nytt. Inredningen byggde vi själva.

Här är vi i Smygehuk, Sveriges sydligaste udde. Året är 1985.

Bilen fungerade fint på våra resor. Vi reste främst i Norge, Danmark och Sverige. Vi besökte också Bornholm och Gotland. För att få plats med cykelkärra och cykelstolar skaffade vi ett takräcke. Vi upptäckte hur smidigt det var med buss när vi var på Jylland under den mest hektiska semestertiden. Då fanns det alltid en liten plätt att tränga in bussen på. Jag byggde om bilen inuti med en soffa längst bak som gick att förvandla till en stor fin dubbelsäng för två vuxna och två barn. Ett bord monterades och mot ryggarna på framstolarna gjorde vi skåp och hyllor samt ett pyttelitet köksskåp med ett fotogendrivet båtkök på. Det köket var spännande att använda eftersom det alltid i startögonblicket puffade till och skickade iväg en stor eldslåga rakt upp i biltaket. Det var läskigt de första gångerna men som med allt så vänjer man sig. När vi tröttnade på att ibland sitta invirade i sovsäckar och när skjutdörren lossnade så bytte vi till en annan VW buss. Familjen växte också så en VW-buss var det enda praktiska alternativet för oss. Det blev en några år nyare buss, som bara var något varmare än den förra. Om värmen i den gamla bussen var obefintlig så var värmen i VW buss nummer två knappt skönjbar. Det bästa tillbehöret under vintrarna för alla ägare till luftkylda VW var isskrapan. Något som också var oumbärligt var dessa två:


Hemma igen.

Hej på er.

Ja, då har vi kommit hem igen. Vi planerade in hemresan efter väderleken. Det fick bli fredag som resdag. När vi körde upp började värmen krångla i bilen men när vi närmade oss Sälen fick vi mer värme igen.

På hemvägen fungerade värmen fint tills vi kom ett par mil från Sälen. Då blev det noll värme igen. Om man tror på andevärlden eller något annat parafenomen skulle det kunna vara något i just Sälen som påverkade bilens värmesystem positivt.

Men, när vi närmade oss Malung bestämde vi oss för att besöka Volvos verksstad där. Jag hade en teori, byggd på erfarenheten av ett långt liv med skruttiga bilar, att det kunde vara termostaten som gett upp. Viktor, heter mannen som snabbt ställde två olika diagnoser. Den ena var termostaten (aha, jag visste det) den andra var att värmepaketet hade slutat fungera (det hade jag ingen aning om). Första alternativet var lätt åtgärdat och inte så dyrt (tyckte han). Det andra, att plocka ur värmepaketet m.m. skulle ta lång tid och troligtvis ruinera oss. Så det fick bli byte av termostaten för att se om det räckte. Elvahundra kronor, 25 minuter och mycket servicekänsla så var vi på väg igen. Värmen fungerade. I Sunne fick jag fylla mer glykolblandat vatten. Bilen fick alltså sitt och vi fick i oss lunchen. Sedan gick resan som den brukar. I Göteborg kom vi in i det regnväder vi sett på väderkartan. Inget duggregn precis utan mer av typen hällregn. Väl hemma såg vi också att det hade regnat mycket när vi varit i vinterlandet. Många vägar var översvämmade och åkrarna låg under vatten. Så är det att bo på havsnivån.

Nu är allt uppackat, tvättat, bilderna är inlagda i datorn, Hugo har fått springa på stranden, med andra ord är allt som vanligt igen.

STOPP! Sade ryggen.

Hej och hå.

Finns det något värre än när ens planer grusas. Här har vi två veckor för skidåkning, sitta i solen samt göra fina promenader. Och vad händer?

Jo, min rygg ville inte vara med längre så den satte igång med stora värkprocessen. Nu är det inte första (troligtvis inte sista heller) gången den sätter sig på tvären så att säga. Det har varit ett återkommande tema i snart 50 år. Idrott, ni vet, är skadligt för kroppen och när man dessutom inte alltid "lyssnar" på signalerna så smäller det till och ryggen säger STOPP.

Ingen skidåkning men sitta i solen, försiktiga promenader och som kompensation blir det några fler våfflor. Inte speciellt bra för rygg, och mage men absolut bra för själen. Ja, det där med att sitta i solen blir de här veckorna en stor överdrift. Av två veckor så brukar vi ha minst ha 8-10 dagar med fint väder. Icke denna gång. I vecka ett hade vi sol en dag och nu i skrivande stund har vi en solig dag. Kanske en till i morgon också men sedan blir det snöväder resten av veckan. Men vi fegar ur och drar för ovanlighetens skull hemåt redan på torsdag. Min Osteopat väntar på ett ekonomiskt bidrag och tar gärna emot mig.

Ja nu åker vi inte bara skidor i vanliga fall heller utan ägnar oss åt diverse andra saker. Stickning (Annica), korsord (Lennart), pussel, spel, böcker, foton och planering av resor med husbilen. Dessutom är vår ena dotter med familj här denna vecka också så det blir en hel del att göra. Som tur är slipper jag pulkaåkningen i år. 

Just nu kollar vi upp höst- och vinteröppna campingar i Tyskland och Frankrike. Japp, precis, vi drar nog mot Rivieran i höst igen men letar nu andra vägar att utforska. Målet ser just nu att bli Perpignan. Vårens turer har vi många idéer om. Mer om det senare.

Hej då på en vecka.

Från vår till vinter

Hejsan, vad roligt att se statistiken. Det är många som besöker oss här och det är mycket glädjande.

Nu så är vi framme i Sälen. För oss är det ca 60 mil mellan vår och vinter.


Tydliga vårtecken i trädgården


Friska fläktar under promenaden vid havet

Söndagar är bytesdag i vår bostadsrättsförening vid Högfjället i Sälen. Den här gången tog vi det väldigt lugnt på morgonen då vi sett på väderprognosen att ett snöväder skulle passera över Dalarna och norra Värmland. Snövädret skulle avta under eftermiddagen. Vi hamnade ändå i efterdyningarna så det var ett lättare snöfall när vi närmade oss Malung och värre ju närmare Sälen vi kom. Som ni förstår kom vi fram.


Den fina vägen mellan Stöllet och Malung

Förr i tiden. Nu är jag i den åldern att jag med en viss auktoritet kan använda mig av uttrycket förr i tiden,  De grå hårstråna  har tagit kommandot och minnet sviktar aldrig om saker som hände för mer än tjugo år sedan. Jo, förr i tiden var det en serpentinväg som gick mellan Stöllet och Malung. När man skulle till och från fjällvärlden var det här man körde. Det största fasan var att hamna bakom ett husvagnsekipage då omkörningsställena var få och korta. Så fick jag berättat det.

Nu åter till nuet. Alla lägenheterna har genomgått en grundlig renovering under två år och nu kom vi till vår lägenhet som var alldeles nyrenoverad. Nya möbler och ljusare inredning. Här skall vi bo i två veckor. Vi har två andelsveckor i mars och två i september.


Vardagsrummet i söderläge med utsikt mot backarna. Nytt kök, ny spis m.m.

Då vi inte hunnit ta några fler foton än får ni några bilder här från föregående år.



      Utsikten från lägenheten och vad man får njuta av under en skidtur.


    Ren avkoppling i spåren och sedan sådana här vackra solnedgångar.

Då är dags för oss att njuta av lugnet den här första veckan. I nästa vecka blir det mer sociala aktiviteter. Då kommer vår ena dotter med familj, en del andra släktingar av olika slag, som tur är (för oss) bor allihop i egna lägenheter (puh).

Nästa måndag återkommer jag och förhoppningsvis med lite nya foton. Vädret ser inte ut att bli så soligt i år. Snöfall eller mulet visar prognoserna. Men man vet aldrig. Skidspåren är fina säger de som vet. Snart upptäcker vi själva hur det är med den saken.

Hej och hopp så länge,