Resebloggen;

Hejsan.

Efter att vi avverkat Stockholm för den här gången körde vi söderut på E4. Delmålet är Stendörrens Naturreservat som vi läst om och även fått tips om. I flera år har vi "tänkt" besöka Stendörren men som vanligt har vi alltid varit på väg någon annan stans. Naturreservatet ligger lite söder om Trosa, förbi Vagnhärad, vid Östersjöns kust. När man läser på Länsstyrelsens hemsida framgår det inte var det är lämpligast att komma ut på öarna. Var man hittar hängbroarna. Men efter lite sökande hittade vi informationen i en broschyr på Trosa Turistbyrå. Det är skyltat Stendörrens Naturreservat från E4 och även från väg 219. Slingriga, fina vägar för oss genom det fina sörmländska landskapet fram till avtagsvägen som är en ganska smal grusväg. Grusvägar är som de är med gropar, "tvättbräden", och den dagen ganska blöta. Det kan vara svårt att mötas på vägen men det finns inga mötesplatser och man får visa hänsyn bara. Inget att oroa sig för alltså. Man kommer fram till en stor grusplan/parkeringsplats på vänster sida. Där är det lämpligt att stå om man skall ut på öarna. På andra sidan vägen finns en orienteringskarta över reservatet och dass. Och här börjar den markerade leden/stigen ut på öarna. Fortsätter man däremot på grusvägen ytterligare en bit kommer man till Naturrummet med mycket information. Nu hade vi tur att träffa på två anställda som höll på med en installation. Eftersom vi tycker om vildmark och natur överhuvudtaget blev det ett intressant möte. De hade mycket att berätta för oss.

Värt att veta för husbilsresenärer. Eftersom det är ett Naturreservat finns det inga caféer, mackar och andra bekvämligheter där. Det är förbjudet övernatta inom området på något sätt, oavsett vikt eller storlek på fordonet. Enda undantaget är kanotister som får tälta en natt på öarna. För de som tycker att "gratis är gott" kan jag berätta att parkeringen är fri och även dassen är gratis.

En välmarkerad stig leder oss ut på några öar. Några hängbroar förbinder öarna med varandra. Det är skogsstigar, berghällar, brant uppför och nedför så det bör man vara beredd på. Vi gick i lugnt tempo runt hela området på ett par timmar. Vi stannade och fotograferade en hel del. Bland annat som ni kan se såg vi en svanfamilj. Hemma vid vår kustremsa har vi väldigt mycket svanar men så här nära har vi aldrig kommit en familj med så små ungar. När vi var längst ut började det blåsa upp och svarta moln tornade upp sig i fjärran. Då är det skönt att kunna ta det lugnt i förvissningen om att vi har torra kläder i husbilen och varm dryck. Annat är det när vi vandrar i fjällen då får man se till att hålla sig torr, och om det går söka något skydd när det som här är ett åskväder i antågande. Den här gången hade vi tur och kunde lugnt knalla tillbaka till husbilen medan åskknallarna närmade sig. Väl inne i bilen brakade det löst med störtskurar och blixt och dunder. Det är vackert att sitta inne och titta ut. Dessutom torrt.

Hit lär vi komma vi fler gånger när vi är i krokarna. Efter fikat styrde vi kosan hemåt i lugn takt. Och nu kan du se fler foton här nedan.

Hej, nu är vi hemma. Här kommer en resumé från Stockholm, många foton är det också.

                                               Pålsundet mellan Långholmen & Södermalm

Som infödd Stockholmare i tredje generation finns det givetvis en koppling till Långholmen. Kåken som den också kallades. Min farsa är född och uppvuxen på Lundagatan i Högalids församling. Skinnarviksbergen och Långholmen var ett par av många spännande lekplatser. Där var det gamla varvet, skogen och de farliga klipporna, en spännande miljö. Min farfar fick uppleva lite mer spänning från insidan på Långhomen i sin ungdom. Han fick sitta i buren tio dagar. Det var straffet för att vara inblandad i slagsmål. Varken min farsa eller jag själv har suttit inne på Långholmen men varit inne på området i egenskap av taxichaufförer. Jag hann med det ett par år innan fängelset stängdes helt 1975. Det var nog med spänning för min del.

Under vår vistelse här har vi lyckats promenera runt på alla promenadvägar och stigar. En av fördelarna med att ha hund. Man får se omgivningarna och vid olika tidpunkter på dygnet dessutom. Utsikten från berget är verkligen njutbar, man ser Stora Essingen, Fredhäll med tidningshusen, Kungsholmen och Norr Mälarstrand med sina exklusiva hus med ateljévåningar. Man ser ändra ner till Stadshuset och Gamla Stan. Vi  upplevde också den skira grönskan, koltrastarna med sin vackra sång, den fina gamla amfibieteatern som fortfarande finns kvar samt de fint restaurerade fängelsebyggnaderna varav de flesta finns kvar. Ställplatsen här är verkligen att rekommendera med sitt ypperliga läge. WC och dusch är rena och håller bra standard. Platserna är markerade, även om några hade lite sämre koll på det.

På torsdagen gick vi en längre promenad längs Årstaviken på Tantosidan. Vi hälsade på min 94-åriga far som numera bor i Hammarby. Det blev en varm och skön promenad på sammanlagt 11 km. Längs den cykel-& promenadvägen är det ett rikt folkliv och fina vyer. Vill man, kan man gå upp i Tantolunden och spatsera och även besöka någon av de olika koloniområdena. Vi går över den sluss som förbinder Mälaren med Östersjön vid Skanstull och ser en båt som slussar. Lite längre fram ser vi det gamla Hammarby industriområde som numera kallas Hammarby Sjöstad. I Industriområdet växer det upp kontorsskyskrapor längs den gamla Götavägen. På fotot ser man rester av den vägen.

Resten av helgen umgicks vi med vår yngste son och hans sambo. De bor i Liljeholmen på andra sidan Bergsundet. Liljehomsbron förbinder fastlandet med Södermalm. Den första bron (Hornsbron) byggdes redan 1669. En öppningsbar högbro byggdes 1928 och är grunden till den nuvarande bron som byggdes om till nuvarande utseende 1954. När det var spårvagnstrafik i Stockholm gick spårvagnarna över bron. Vi älskade att med skräckblandad förtjusning stå på bron när spårvagnarna körde över. Hela bron skakade och riste, häftigt. Nedanför bron ser man en byggnad i vattnet, det är Liljeholmsbadet. En institution som skall rivas men det finns ett starkt motstånd. Där badade vi ofta på 50-& 60talet. I Liljeholmen, som liksom Hammarby innehöll många industrier som helt naturligt låg längs med vattnet, har det vuxit upp bostäder. I Liljeholmen finns det en grön oas runt en liten sjö som heter Trekanten. Under min uppväxt var det en sjö där man åkte vattenskidor. Här var det ofta tävlingar och det var första gången man fick se någon åka barfota på vatten, det var häftigt. På vintrarna var det en fin sjö att åka skridskor på. Parkförvaltningens personal såg till att isen var fin och plogad.

Om du glädjande nog har läst ända hit får du som belöning (haha) ett galleri att titta i.  Hej då!