Presentation

Vi, Annica & Lennart Rosander, startade den här bloggen i augusti 2017.
I Rosanders resor berättar vi om våra olika resor. Ibland med husbil, ibland på vandring, ibland med flyg, ibland på MC m.m.
Hugo, vår hund, är av rasen Shetland Sheep dog. Han är alltid med oss.

Senaste inlägg

Visar inlägg från september 2019

Tillbaka till bloggens startsida

Va? Regnar det i Sälen?

Tjenixen på er.

Ja så har våra regnkläder verkligen fått visa vad dom går för. Kvalitet lönar sig så vi har varit torra. Ut måste man gå vare sig man vill det eller ej om man har hund. Det är inga problem för oss att vara ute men några längre vandringar med övernattning blir det inte. Vi har gjort vår ranson av långa vandringar med tung ryggsäck och tält i fjällen oavsett väder och vind under nästan 30 år. Efter min stroke insåg vi att vandringar med tältövernattningar nog fick vara. Då skaffade vi oss den andelslägenhet vi nu sitter i. Tänk så skönt det är med torrt toalettpapper, tempererad dusch, torra kläder på morgonen och att slippa frystorkad mat. Men vi har haft kul och man får se så mycket vackert på vandringarna långt ut i vildmarken. Vi är här två veckor på hösten och två veckor i mars varje år. Lägenheten är 50 meter från

slalombackarna och kanske 100 meter från längdspåren. Vänstra bilden är vår utsikt från balkongen och högra bilden visar Hotell Högfjället och vår bostadsrättsförenings byggnader till vänster på bilden. Fotot är taget halvvägs upp i slalombacken.

Tisdagen här på Högfjället startade med en vacker soluppgång, två plusgrader och en småkylig vind från väster (Norge). Perfekt vandringsväder tycker vi. Morgonrutinerna utfördes smidigt, matsäcken fixades, vattenflaskorna fylldes och hundgodiset fanns i fickorna. Kängor på och knalla iväg. I dag går vi den första biten på södra delen av Kungsleden som också är en del av Sälenringen. Det har blivit tradition och är vår uppmjukningsvandring.

Leden startar vid Högfjället och är asfalterad cirka tre kilometer upp på Köarskarsfjället där det finns ett vindskydd och vacker utsikt. Längs vägen finns bänkar för vila, kontemplation eller hundhoppning. Alla våra hundar, även Hugo, hoppar alltid upp på bänkarna och förväntar sig godis. Hur det kommer sig har jag ingen aning om. Halvvägs upp finns också en toalett, handikappanpassad förstås. Så gott som alla kan gå den här första biten vare sig du har rullstol, rollator, gympaskor, korta ben, krumma ben eller barnvagn. Vid vindskyddet tar gruset över de sista 1,5 kilometerna till Östfjällsstugan vid Östfjällstjärnen. Östfjällsstugan är en raststuga. Nu kan man välja att gå tillbaka samma väg eller följa leden mot Gruven. Sammanlagt blir det cirka nio kilometer om man går runt. Fram och tillbaka blir cirka åtta kilometer. Östfjällstjärnen.

Om vädret tillåter gör vi en ordentlig vandring varannan dag. Detta för att spara på våra kroppar. I år passar det bra eftersom det regnar varannan dag. Dagarna mellan långturerna går vi i närområdet och det är också fint. Till exempel kortare turer bort mot Östra Kalven, då gör det inget att det småregnar.

Från närområdet

Kilimanjaro walk, det kallar vi Annicas nya sätt att ta itu med vandring i branta stigningar. När man bestiger till exempel Kilimanjaro som ligger högt och syrefattigt måste man gå långsamt. Ett sätt är att mellan varje steg sätta ned foten bredvid den andra foten och därefter fortsätta med steget. Då hålls pulsen nere och tempot blir väldigt långsamt men gynnsamt. Även personer med vissa hjärtproblem som Annica har, där blodet blir dåligt syresatt och hon blir väldigt andfådd och trött, kan ta sig fram bra. I slalombacken har vi ofta gått upp och det i ett sträck. Sista åren har hon varit tvungen att vila 3-4 gånger och det har varit jobbigt för henne. Annica har inte dålig kondition. Nu med den här, Annicas egen påkomna teknik, kunde hon sakta gå upp 1,2 kilometer i ett sträck. Det tog tid men vad gör det. Efter det knatade vi över fjället på en härlig rundtur som slutade på cirka 11 kilometer.

Passande nog så regnade det på lördagen när Scandinavien Mountains Airport öppet hus. Det är en nygammal flygplats vid Rörbäcksnäs nära norska gränsen. Sälens Flygplats, byggdes 1972,  har blivit internationell och restaurerats med längre start- & landningsbanor. Byggnaderna ser ut som alla andra flygplatsbyggnader, inte speciellt upphetsande. Men vi fick gå och titta i garagen där alla maskiner och bilar stod. Brandbilar, traktorer, snöslungor och plogbilar som var dumprar med gigantiska plogar. Det var en lycka för oss stora pojkar. De som ville kunde åka dubbeldäckare ut på landningsbanan och se en lång asfaltsremsa. Bilderna ser du längre ned.

Igår tog vi en längre tur tillsammans med Annicas syster med man och hund. Leden startar mittemot Gammelgården och går på spänger upp mot Lindvallens liftar. Där vi nu fick se hur mountainbikeåkarna får med sig cyklarna upp i liften. Samtidigt kunde vi ta en välbehövlig fika. Vi fortsatte vår vandring och passerade den märkliga Stensjön med sina stenstaplar. En heldagsvandring på ca 15 kilometer blev det och sista timmen var det uppsprickande molntäcke. Kartor och ledbeskrivningar finns på turistbyrån och det finns böcker också.

Vi fick lov att avbryta vistelsen här för att vår närvaro krävdes hemma. Inget allvarligt mer en fråga om dålig planering från andra. Här får du i alla fall fler foton från vår tid här:

Till fjälls via Trollhättan

Hej och hej.

Nu tar vi "vanliga" bilen till vår andelslägenhet vid Högfjället i Sälenfjällen. Men först gör vi ett par dagars stopp i Trollhättan. Den gamla SAAB-metropolen som nu i alla fall ståtar med ett fint SAAB-museum. Vi har faktiskt ägt en SAAB. En 93:a från 1960 med tvåtaktsmotor och några hästkrafter. Tändkablarna bestod av kol och det medförde att av motorns vibrationer, den vibrerade väldigt mycket, skakades kolet ut i ändarna på kablarna. Då bröts strömmen till tändstiften och motorn dog. Innan jag kom på detta hörde min omgivning många hatiska ord från mig om SAAB-bilar och tvåtaktare i synnerhet. Det blev ingen mer SAAB i vårfamilj.Trollhättan är  faktiskt mer än SAAB med många industrier och ett vackert, fascinerande slussområde. Förutom det finns ett gammalt anrikt café, Ekmanska Caféet, som är väl värt ett besök. Det är fjärde generationen som nu driver det och på övervåningen är det gammal inredning. Genuint alltså. Inget påhittat nostalgifik.

Men det är inte därför vi stannar till här utan för att hälsa på vår äldsta dotter med familj, tror dom. Det är i och för sig alltid lika roligt att träffas. Dessutom har dom skaffat hund. En mellanpudel som fått det passande namnet Turbo. Vår egen gentleman Hugo skulle nu få tillfälle att träffa yrvädret.Hugo tar kommandot som sig bör och då och faller Turbo ihop i en liten hög för att samla kraft inför nästa kraftmätning med Hugo.

Bilnörd som jag är passar den här helgen mig väldigt fint eftersom första helgen i september varje år har Anders Rohdin, som äger Rohdins Classic Cars, en Rolls Royce & Bentleyträff på Alberts Hotell. Jag har väldigt många bilder på många olika modeller av dessa bilar från tidigare träffar. Den här gången var inte väder- och ljusförhållandena de bästa för att få bra foton. Men att titta och njuta går bra vilket väder det än är. Mina absoluta modellfavoriter är tillverkade från slutet av 40-talet till mitten av 60-talet. Två 60-talare är med i galleriet nedan. Rolls Royce som också tillverkade Bentley hade som princip att aldrig avslöja antalet hästkrafter i sina bilar. De svarade alltid att antalet hästkrafter är tillräckligt. Når så Bentley Turbo R kom sade man att bilarna hade 50% mer än tillräckligt. Det är kaxigt.

Dagen efter körde vi de ca 40 milen till Sälen. Fint väder, +18 grader när vi kom fram. Nu väntar 14 dagar med stillhet, sköna vandringar, friskt bäckvatten att dricka och självklart mycket sol, hoppas jag. Mer om de veckorna kommer dyka upp här så småningom.

Nu kommer foton från bilträffen, några bilar man bara kan drömma om;

BP - nostalgimacken i Harlösa, Skåne.

Hejsan.

Nu har jag bara lite bilder som du kan se på och kanske minnas om du har levt tillräckligt länge. Eller du kanske bara är intresserad av lite kulturhistoria från vardagen. Själv minns jag BP-mackarna i mitt liv. Hemma i Midsommarkransen, Stockholm, där jag växte upp fanns en BP-mack. Den låg vid Södertäljevägen. Nu heter Södertäljevägen E4 och där startar Essingeleden. Om du noterat Kråkslottet mitt i Essingeleden vid Midsommarkransen är det före detta Midsommarkransens Skola. Där gick jag i lågstadiet, sex dagar i veckan. På lördagar var det gemensam tvagning och bad. Oj, vad lätt det är att göra utvikningar när nostalgiminnet slår till. Nu är vi tillbaka i berättelsen igen.

Vi grabbar, ja det var faktiskt bara grabbarna, som samlade på BP-grejer. Nyckelringar, klistermärken, kepsar allt som det stod BP på. Personalen där var nog stundtals ganska trötta på oss. Den andra         BP-macken i mitt liv låg i Brunn på Ingarö. Vi hade sommarställe på Ingarö. Vi cyklade sex kilometer enkel väg till macken för att tag på märken m.m. Det var en liten mack med bara ett litet kryp in och sedan en verkstad. Gubben, vi kallade ägaren för det i all enkelhet. Det var nog ingen av oss som visste vad han hette. Däremot visste alla vad hans arga schäfer hette. Nu minns jag inte ens det. I alla fall så hade Gubben förutom oljor i lösvikt också en liten box för GB-glass och lite chokladgodis, typ Japp, Dajm, Marabou samt Toy så man kunde "ta det lugnt". När vi senare blev mopedburna var det enda tankstället på ön men GB´s glasskiosker hade börjat dyka upp här och var. Med det säger jag hej då med lite foton: