Resebloggen;

Ramsvik i Bohuslän blev vårt hem för några dagar i början på juni. Ramsvik är ett Naturreservat på en halvö utanför Hunnebostrand. Mellan Hunnebostrand och Kungshamn svänger man av från väg 174, det är tydligt skyltat.

Vi hade bokat en av fyra platser, med trädäck av högst tvivelaktig kvalité och stöttning och nödlagade. Platserna låg direkt vid kajen på Ramsvik Stuguthyrning & Camping. De platserna är bara tillgängliga under lågsäsong.

Som du ser på bilden här bredvid är det definitivt inte toppklass på däcket och dessutom fick vi besök på andra dagens morgon. Klockan 07:00 vaknade vi av ett ihärdigt dunkande och det var inte mitt huvud då jag bara druckit en alkoholfri öl dagen innan. När jag tittade ut var det en hantverkare som skötte sitt jobb. Vi gick ut med Hugo på en promenad innan frukost och när vi kom tillbaka var vi omringade av skåpbilar, lastbilar med kran, slamsugarbil och diverse material.

Vår frukost sammanföll med deras frukost så det blev en lugn frukost för alla.

Vi förstod att det här var ju planerat så vi undrade hos receptionens personal varför vi inte hade informerats och hur lång tid skulle detta ta. Ett förbiseende och vi erbjöds direkt pengarna tillbaka men att vi var välkomna att stå kvar om vi ville. Dessutom som plåster på såren fick vi läsk, glass och godis.

Trevligt av dem att inte diskutera något utan rätta till det som hänt. Den mänskliga faktorn som dyker upp överallt och hos alla och även i mitt eget liv. Sådant är livet och det är okej. Hygienutrymmena och köket höll medioker klass men det var rent och man hade tydliga regler och skyltar angående den pågående coronaepedemin.

Vi vandrade inte på stigarna söderut utan höll oss på norra delen. Stundtals ganska besvärligt att ta sig upp och nerför klippor. Vi förstod det eftersom vi vistats mycket bland Bohusläns klippor. Här i Ramsvik liksom längs hela Västkusten har det varit stenbrytning vilket man tydligt kan se på många ställen i naturen. Det finns mycket att läsa om detta så jag avstår från att skriva om fakta och historiken.

Här nedan kommer istället ett bildgalleri du kan, hoppas jag, njuta av och inspireras till att se och uppleva Ramsvik.

#Ramsvik Bohuslän#  #Ramsvik#

Att komma tillbaka London efter 49 år var spännande. Sist jag var här var det som artonåring tillsammans med tre kompisar. Vi bilade runt i Europa i en Volvo Amazon som var målad med färgglada blommor. Nej, vi var inga hippies, bara levnadsglada unga män och vi skulle ha kul. Med kul menar jag allt man kunde göra som ung man. Nu kom vi med flyg och inte bil.

För att komma in i England skulle man lägga sitt pass på en avläsare. Då skulle grinden öppna sig och allt var fritt fram. Hände det mig? Nej!

Absolut ingenting hände, det här är  inget ovanligt för mig. Det stod en kort man i självlysande jacka och ropade något till mig. Jag varken hörde eller förstod vad han sade. Efter att han hojtat en antal gånger på den dumme svensken kom han fram till mig och sade väldigt tydligt "Take off your glasses" då gick det upp ett ljus för mig. Passfotot är ju utan glasögon och maskinen kan inte avläsa ordentligt om jag har glasögonen på mig. Så enkelt, så självklart, så lustigt det blev. Kan man göra annat än att skratta åt det? Nej, jag förlängde nog mitt liv där. Ett gott skratt förlänger ju livet sägs det.                                                                                                   

Den här gången var det annorlunda att komma till London, förutom den lustiga incidenten på flygplatsen. Nu var det vår äldsta son som skulle förlova sig. Hans fästmös föräldrar hade också rest till London. Vi föräldrar skulle träffas för första gången och ha ett par dagar tillsammans med allt vad det innebär. Det blev en trevlig och lärorik upplevelse.

Några dagar för sightseeing blev det också. Som ung var man mest intresserad av nattlivet i London. Nästan fyrtio år senare föredrar man sömn på nätterna och mer stillsamma upplevelser på dagarna.

London är en storstad med fler invånare än hela Sverige så att åka tunnelbana och vistas i centrum är trångt. Väldigt trångt. Vi har levt vid en glesbefolkad kust i många år och är vana med stor personlig sfär så känslan blev klaustrofobisk.

Skivaffärer finns det gott om i London och det var en anhalt på väg till Towern med sina vakter och guider.

Beefeaters, eller mer korrekt Yeomen Warders of Her Majesty's Royal Palace Fortress The Tower of London (puh!). Till vardags kallas de Yeomen Warders eller helt enkelt för Beefeaters. Namnet Beefeater tros komma från den tid då vaktstyrkan fick en del av sin lön i biffkött eller en annan teori att när vakterna ibland åt tillsammans med kungen fick de äta hur mycket kött de ville. Ursprungligen vaktade de Towern för att skydda kungen, de vaktade också fångarna och riksregalierna.

Yeomen Warders är numera en ceremoniell vaktstyrka bestående av före detta officerare och sergeanter i brittiska krigsmakten. Minst 22 års tjänstgöring och medalj för minst 18 års gott uppförande är kraven för att få ansöka till Yeoman Warders samt att var mellan 40 - 50 år gamla. Första kvinnan blev antagen 2007. Alla Beefeaters bor innanför Towerns murar med sina familjer. De tjänstgör som vaktstyrka, guider, skötare av korparna. Korpen är enligt legenden viktig för att riket inte skall falla samman. Det måste finnas minst sex korpar på Towern.

Ett par vaktombyten fick vi tillfälle att se vilket var roligt. Fascinerande vilken precision  och koordination de har. Bilder på det här nere i galleriet.

För övrigt blev det söndagslunch på pub, promenader längs Themsen och runt i Kensington.

Hej, första mars flyttade vi hit.

Som den observante sett har vår blogg varit i vila sedan i höstas. Orsaken är ett plötsligt anfall av "nu är det dags att röra på oss febern". Vi har alltid varit rörliga, inte bara med resor utan även när det gäller olika bostadsorter. Alla, inklusive vi själva trodde faktiskt att vi hade satt fast oss ordentligt i Falkenberg där vi bott i 30 år. Ingen, inte ens vi själva kunde tro att vi skulle bo så länge på samma plats. Men livsomständigheterna gjorde att det blev cirka tio år längre än tänkt. Så när vi var på hemväg från Sälen i september förra året och tittade in till vår dotter i Trollhättan för att fika vaknade den där rastlöshetskänslan till liv i oss.

Då vi kom hem ringde vi mäklaren och sade uppfordrande -"Sälj vårt hus".

Sedan har vårt liv varit kaotiskt, se här bara;

Fotograferande, fixa tomten, sopa taket, pynta och fixa. Röja vind med 30 års samlande och fyra barns samlade teckningar. Kasta grejer, nej den vill jag spara diskussioner, kasta igen, skänka bort, leverans av allt möjligt till döttrarna med egna hus, listan kan göras oändlig, tro mig.

Packmästaren Eric kom och gav oss nådastöten. "Det här får inte plats i er nya lägenhet, tro mig", sade han. Det är omöjligt att få in 140kvm på 73kvm.

Men, men vi har ju gjort oss av med mängder, försökte vi försvara oss med. Svaret blev en suck och huvudskakning.

När flyttbilen kom var det bohaget bantat och allt fick plats. Det Eric inte visste om var att vi hade hyrt ett förråd i Trollhättan och kört upp några lass med släpkärra, i smyg.

Flytten gick fint och nu bor vi centralt. Fem minuter till det väsentligaste. Konditori, gym och simhall, mataffärer, apotek, bibliotek, Trollhättekanal & Göta Älv. Nu kan vi sitta vid piren och se fartygen flyta förbi. Bättre än att mata duvor. Husbilen står hos vår dotter, 20 minuters promenad dit. Där står min MC också. Som ni förstår är vi nöjda.

Några resor har vi gjort. London i december, bilder kommer. MC-turer och husbil i Bohuslän. Mer om det senare.

Hej så länge.

P.S. Det finns en mycket fin ställplats vid Slussplan och fina cykelvägar samt promenadvägar. Väl värt ett besök. Guidning kan erbjudas mot en kopp kaffe.