Resebloggen;

Norrut blev söderut när vi noggrant studerat olika väderprognoser. Vi inser att vädrets makter skall man inte utmana. Aurora träffade vi inte men däremot många människor som lyste upp och förgyllde vår resa. Patrik, vår ena son och hans Irem, Gamla Ingarögänget och brorsan, alla härlig människor i Sälenfjällen, Annicas syster med man, Kalixparet i Ö-vik, gänget vid Tallbergsbroarna som skulle elda, Britt-Marie i Arvidsjaur och även Kristina i samma stad som dessutom skickade med oss en ordentlig bit torkat renkött (mums), tjejerna på Attje museet, alla campare som gärna språkar med en och gladeligen delar ut tips samt det fina bemötande vi alltid fått på campingarna.

Vid skampålen får den mannen och hustrun stå som betalade för icke elplats i Ö-viks gästhamn men när personalen åkt hem gick han runt och letade efter något öppet eluttag. Flyttade sig och stal el. Skäms på er!

Vi har knappt nämnt coronaepedimin, vår erfarenhet efter nästan fem veckor på resa är att man tar det på allvar och visar stor hänsyn. Visst glömmer vi oss ibland men det funkar fint. Ibland blir det missar som till exempel Östersunds Camping. Fina och tydliga anslag med instruktioner hur man tvättade händerna. Sista uppmaningen var att torka händerna på pappershanddukarna. Det var bara det att det inte fanns några pappershanddukar och aldrig hade funnits heller. Men det fanns ordentligt med handsprit så det gick bra ändå. Men lite kul var det ändå.

Nu är vi hemma i Trollhättan och Hugo njuter av att äntligen få ligga i sin favoritfåtölj. Han har nog misströstat och tänkt att den får han aldrig se igen. Men se det fick han. Nu väntar inre och yttre rengöring av bilen. En koll av balansen på hjulen måste vi göra då den vibrerade runt 80 km/h. Kanske att någon vikt för hjulbalanseringen ramlat av. Det började under hemresan efter en lite knagglig väg. Vi får se vad det blir.

Nu skall vi ta det lugnt ett tag, träffa barnbarn, komma igång med träningen igen och pyssla med det vi brukar göra. Det är ju fortfarande mc-väder så jag kommer att knutta runt lite och må fint. Nu skall jag verkligen försöka hålla bloggen igång. Det händer ju mycket utanför husbilslivet också.

Jag visar lite bilder som vanligt här nere:

Hemma i Arvidsjaur? Ja, för mig känns det så trots att jag aldrig bott här. Men varje gång jag närmar mig Arvidsjaur får jag ett lugn och känslan av att komma hem. Min mamma är född här och på kvinnliga sidan är det många generationer, några hundra års släktled. Mammas morfar, som var smålänning, var stenarbetare och byggde broar för järnvägen upp genom Sverige bland annat bron över Vindeln. Man ser bron från E45:an. Han hittade kärleken i Arvidsjaur och blev kvar. Stor och stark som han var blev han anställd som polis vilket behövdes på den tiden. Han och hans svågrar byggde stengrunden till Arvidsjaurs kyrka. Släkten har haft Nybergs Foto, Boqvists Konditori som självklart inte finns kvar i dag. Nu bor en kusin till morsan kvar häruppe så det blir en paltlunch och den påföljande paltkoman. Dessutom har det blivit fika med bekanta i släktforskarföreningen. Camp Gielas kan rekommenderas som en bra camping. Rent och bra. Fina promenadstråk i närheten. Nära till centrum.

Norrskenet lyser med sin frånvaro, det är något i vägen, moln kallas det. Men här får ni ett annorlunda moln. 

En dags hällregn gav oss en mysdag med café au lait, korsord, bok och stickning. Ett resultat av Annicas skicklighet ser du här ovan. Mina förarstrumpor.

När paltkoman lagt sig styr vi mot Jokkmokk och passerar Polcirkeln än en gång. Nu var det länge sedan vi gjorde det. Sist familjen gjorde det var vi sex stycken i en VW-buss och med tältvagn på släp. Då körde vi runt Nordkalotten. Nu däremot är Jokkmokk det stället där det ser ut att bli "norrskensväder" nästa vecka.

Först styr vi in till Museet Attje som visar Samisk kultur och historia samt fjällnaturen. Ett absolut måste om ni är i krokarna, ett mycket fint museum. 

När vi sett oss mätta kör vi till Skabrams stugby & camping några kilometer väster om Jokkmokk från rondellen vid E45. En, vid första anblicken, sliten camping. Vid andra anblicken kvarstår det första intrycket. Det är absolut inte toppmodernt och lyxrenoverat däremot charmigt och rustikt. Men absolut rent överallt, mycket välstädat och varmt och skönt på toan och i duschen. Bra varmvatten, bra kök och utslagsback för toan. Däremot är elinstallationerna ute vid platserna i behov av tillsyn. Miljön är väldigt fin med närhet till sjön där det finns två roddbåtar man får låna gratis. Mycket trevligt bemötande, man behöver nog kunna lite engelska också.

En vacker kväll vid sjön men ack nej, molnen väller in och det blir inte något synligt norrsken i alla fall. Mogondagen var ämnad åt en tur in till Sareks kant men ett oväder gjorde att vi avstod från att köra ca 30 mil i skitväder för ingenting. Nej, vädret och vi har inte varit kompisar. I stället for vi tillbaka en bit och körde ner till Bredsel och Storforsen som vi båda sett ett otal gånger och innan alla gångbroar och barriärer byggts. Forsen är lika mäktig ändå. Däremot är den något lugnare på hösten när det är mindre vatten. Vi har varit här i juni och då är det mycket vatten och häftigare än nu. Men vi njöt ändå av skönheten och kraften.

Och nu kommer ett galleri som vanligt:

Tallbergsbroarna

Gäsp!! Oj vad tidigt det blev uppstigning idag, redan klockan sju. Som tur är värmer solen min slitna kropp när vi kommer ut på Hugos kissrunda. men sedan går det undan så redan vid nio är vi startklara. En fantastisk start för att vara oss. Vi smyger ut från Ö-vik och presssar sedan på längs E4. Lite bilar och lastbilarna ligger perfekt så när dubbelfilerna kommer är vi lagom ikapp så farthållaren behöver aldrig justeras. På vägen passerar vi golfbanan med det passande namnet Puttom. I Nordmaling svänger vi vänster mot Nyåker och Bjurholm. Ca fyra km efter pepparkaksfabriken i Nyåker svänger vi av mot Tallbergsbroarna. En grusväg som är som grusvägar brukar vara, tvättbrädelik och lite små skutt här och där. Då är luftfjädring rätt skönt, så fick jag det sagt också.

 Vänstra bilden: Bro nummer 2  från 1919 en bågbro i betong, 338 m lång. Bakom den är nya järnvägsbron från 1994.

Mitten: Äldsta bron som numera är landsvägsbro sedan 1938. En stålverksbro som byggdes 1891, den var järnvägsbro till 1919. 37 meter hög och 164 meter lång.

Högra bilden: Vy över Öreälven.

Aeroacrofobi! Det lider jag av. Ren och skär höjdskräck alltså (jag slog upp det för att verka lite märkvärdig). Det är inte speciellt märkvärdigt att vara höjdrädd. Det är ganska svettigt. Bara att köra över den smala bron 37 meter upp i luften tog nästan luften ur mig. Plötsligt var farthållaren temporärt ur funktion. Räddningen var att bilen är ganska självgående. Säkert över på andra sidan bron ser vi en fin rastplats med grillmöjligheter och även andra möjligheter finns som att besöka ett genuint torrdass. De ser man inte ofta numera.

Den äldsta brons brospann underifrån och till höger syns de andra broarna.

Man kan göra en rundvandring under broarna. Den startar vid vindskyddet och där är numrerade skyltar längs hela rundvandringen med informativ text om brobyggena. Kan vara lite småknepigt att gå dels på grund av underlaget och dels för att det är brant.

Vägen från Tallberg mot Bjurholm bjuder på fint landskap men även på fina namn såsom; Petanäs, Älskanäs, Önskanäs och dessutom hittade vi äntligen Västerås. Ibland finns samma ortsnamn på många håll i vårt land som ni alla säkert redan vet. Då och då ställer det till det i vår GPS som mirakulöst hittar ett minimalt Ljusdal med några hus på kartan som ligger norr om Borlänge men inte hittar Ljusdal i Hälsningland. Vilket ledde till lite humörsvängningar hos mig när vi plötsligt vid E45 i Orsa skulle köra åt motsatt håll än vad jag och min kompis Atlas visste. Detta var en helt ovidkommande passus men skönt att få dela med mig av den erfarenheten.

Efter Bjurholm blev det Lycksele och sedan raka spåret till Arvidsjaur. Tolv renar fnattade runt på och vid sidan av vägen utanför Glommersträsk. Annars var resan ganska händelsefattig. 

Lite fler foton här nedan:

                                                          Örnsköldsvik när vi kom

Då är vi på väg längre norrut. Eftersom jag aldrig åkt Vasaloppet och definitivt aldrig kommer att göra det heller. Jag plågar mig på andra sätt i stället. Därför tog vi Vasaloppsvägen från Transtrand, Evertsberg, Oxberg och över Ljusnan. Sedan mot Orsa. Vi gick aldrig i mål i Mora men kom i stället smidigt ut på E45. Väg till Orsa gick genom ett vackert landskap. Jag som gillar kurviga och backiga vägar trivdes fint på den här etappen.

Målet för dagen var egentligen Timrå men eftersom vi hade farten uppe och klockan inte var så mycket ringde vi till Ö-viks gästham för att kolla om det fanns någon ledig plats. Vi hade redan bokat natten mellan måndag och tisdag. Det fanns plats så vi släppte aldrig gasen utan anlände till Ö-vik lagom till det var dags att laga middag. En sen middag. Så går det när man är "igång" och farthållaren hakar upp sig.

                                                   Ställplatsen ligger fint vid vattnet

Ett otal gånger har vi kört igenom Ö-vik då vi alltid varit på väg mot ett bestämt mål. Ibland Arvidsjaur men oftast Umeå då vi har haft barn som studerat där. Ö-vik har alltid legat lite fel till rastmässigt. Men nu fick vi en hel dag i staden.

En stad med mycket spännande arkitektur och för oss ett soligt väder. I hamnen står två gamla lyftkranar, ni vet sådana där rälsbundna som fanns förr i hamnarna. Vår svärson som är från Nordmaling berättade att vid kranarna gick båten till Vasa för så där 30 år sedan. Staden är inte större än att man lugnt kan promenera runt utan att vara orolig för att inte hinna se allt. Några fina statyrer hittade vi också. Hugo gillade statyn Sörköraren. Sörkörare var bönder från mellan och södra Norrland som på vintrarna lastade sina foror med skogsfågel, skinn, hantverk, lärft m.m. och körde på isarna ner till Mälardalen, Bergslagen, Stockholm. Hem hade de varor som behövdes här uppe. 

Naturkompaniet som numera äger Fjällrävens out let är ett eldorado för oss som gillar friluftskläder. Har man tur kan man hitta fina grejer till vrakpris. Vi hade tur. Ett lass brallor blev dagens kap.

Avslutningsvis kan vi bara rekommendera ställplatsen. Mycket välskött, rent och fint. Längst ner kommer som vanligt galleriet.

Morgondagen då? Jo, den inleder vi med att köra till Tallbergsbroarna och målet blir Arvidsjaur där vi lär vara still några dagar, farthållaren behöver vila. Men allt beror på var och när samt framför om Aurora dyker upp. Jag ligger i ständig beredskap som chaufför för att göra utryckning om vi har henne i närheten.  

Hej, nu verkar jag ha koll på tekniken, så länge det varar.

Efter en fin bilresa på "Route 66" kom vi till ett soligt Sälen och kunde inkvartera oss i lägenheten. För er som inte vet har vi en andelslägenhet på högfjället i Sälen. Två veckor på våren och två veckor på hösten tillbringar vi här. 

Hugo vill gärna ut på fjället

Typiskt fjällväder, en bra och varierad fjällgarderob rekommenderas

Vi går även regniga dagar, här gör vi paus i ett vindskydd och äter matsäck.

Under de två höstveckorna ägnar vi oss åt avkoppling i alla former men inte bärplockning. Vår barndom innehöll traumatiska bärplockningsexpeditioner så att plocka bär får andra göra. Här finns en oändlig variation för de som gillar att knalla omkring i naturen. Både utmärkta leder och utmärkta leder att gå på. Tillrättalagda leder för de ovana och de som av någon anledning har svårt att röra sig.

Spänger är utlagda över våtmarker och känslig natur. Hugo älskar spänger.

Ibland blir det obanad terräng och vinterled då är vattentäta kängor bra.

Men se upp för cyklisterna! De är som flugor, finns överallt och irriterar. Jag bara skojar, 97% av alla cyklister på fjället är väldigt hänsynsfulla de övriga är hänsynslösa. Varje år får jag köpa nya stavar då jag sätter "käppar i hjulen" för de hänsynslösa.

Är man intresserad av botanik så finns det en "Botanisk trädgård" på fjället där man visar upp den rika flora som finns i vår fjällvärld. Det är ett projekt under ständig utveckling. Man når platsen via Kungsledens södra port som är tvärsöver vägen från den stora parkeringen strax innan Högfjällshotellet. Första delen av Kungsleden är asfalterad och efter ca en kilometer (tror jag) är det en skylt som pekar vänster, gå in där! Längst ner kommer det foton från Sälens Botaniska.

Nu blir det en örfil till alla skitgrisar som besöker naturen. Utmed lederna ser man i buskage och runt träd vita "pappersblommor". De som kissar i naturen och torkar sig med medhavt papper känner nog igen sig här. Varför är det så svårt att ha en plastpåse att lägga sitt kisspapper i och ta med det till en soptunna. Gör ni så i era badrum, bara slänger kisspapperet på golvet? Sedan har vi de grova skitgrisarna som tror att en lämnad sopsäck vid en stuga får stå orörd och att någon  (vem?) skall köra upp fem kilometer på fjället och hämta sopsäcken. För det är väl inte så att det varit en grupptur till Storfjällsgravenn och man "glömde" sina sopor. Varför är många månniskor så slöa och ointresserade att man inte ens orkar ta med sig sitt skräp tillbaka. Detsamma gäller de husbilsägare som "läcker" gråvatten på campingar, ställplatser och på vägen. Varför skiter folk i att hålla rent efter sig. Jag blir så trött på det.

Nu närmar vi oss slutet på vår vistelse här och har gjort upp preliminära resplaner för vår vidare färd uppåt i landet. Annica kollar regelbundet Norrskensapparna. I söndags körde vi till Ö-vik. Varför det? Jo, där finns Naturkompaniets out let och en fin ställplats i gästhamnen har vi hört.

Och nu resten av fotografierna: