Hejsan, nu har varit hemma en dryg vecka och jag har fått vårda min hjärntrötthet.

Nu berättar vi om sista etappen. Vi lämnade Turckheim, som vi trivdes i, för att fortsätta hemåt. Håll i er nu för nu blir det mycket text.

Vi har läst och hört så mycket om alla köer på Autobahn. I synnerhet runt Hamburg och på vägarna A1 och A7 söder om Hamburg. På campingen i Turckheim hade vi ett danskt par som grannar och vilka var bättre på att informera oss om hur de tar sig hem till Danmark än de. De brukade dessutom alltid vara i Alsac vår och höst.

Här måste jag göra en liten avvikelse. De flesta undrar nog varför tar dom den vägen? Vägen genom Danmark, det verkar lite irrationellt och dyrt. Svaret på allas undringar är sjösjuka, det är inte att leka med vet alla som någon gång drabbats av detta tillstånd. Jag tillhör de som är lyckligt förskonade från det om man inte räknar med när jag fick min stroke. Då kändes det som att hela havet stormar fast huset står på en bottenplatta, visserligen på gammal havsbotten.Nu kom jag från det väsentliga i min avvikelse. Det är Annica som verkligen lider av sjösjuka. Hon kan inte ens "tura" mellan Helsingborg och Helsingör i stiltje utan att känna ett lätt illamående. Sedan några år har Annica ett par armband som faktiskt hjälper väldigt bra. De armbanden låg kvar hemma. Inte bra. Vår plan var att köra till Rostock och ta båten till Trelleborg. Det är smidigt och mer ekonomiskt. Det vet vi, för det gjorde vi förra året. Nu är avvikelsen slut, skönt va?

Våra nyfunna danska vänner informerade oss om att allt beror på vid vilken tidpunkt man passerar de större städerna och föreslog oss att köra A7. Sagt och gjort, i ottan gav vi oss iväg på A7. När vi var några mil från Kassel hände något med vår GPS.

Det blev olika färger på vägarna. "Nu har den verkligen fått en knäpp" sade jag som inte förstår mig på tekniken och därför förkastar den. Min navigatör som har bra koll på den typen av teknik kollar lite och ställer en diagnos. "Den är väldigt klok, den visar oss köer, tät trafik och stillastående trafik. Annica dubbelkollade på sin telefon på något sätt, hur vet jag inte. Allt stämde så jag fick revidera min åsikt och be Herr GPS om ursäkt. Låter det inte konstigt att man faktiskt pratar med en GPS? Undrar vem som är i behov av en diagnos. Tack vare väginformationen kunde vi ta en större sväng runt Kassel, precis som många andra. Men det rullade på bra. Förra året stod vi på en trevlig ACSI-camping några mil utanför Göttingen. Vid Göttingen stannade vi till och ringde campingen för att kolla om det var öppet så vi skulle slippa köra 7-8 mil extra fram och tillbaka. Inget svar. Vi beslöt oss då för att köra till en annan camping söder om Hannover, tolv mil åt rätt håll.

Annica som är fransktalande,varken talar eller förstår tyska. Jag som heller aldrig läst tyska förutom ett års affärstyska (1969). Men vem har användning för ord som offert, smörjolja, fräs när man turistar. Jag har i alla fall ett ordförråd på cirka 37 tyska ord. Campingvärden som tog emot oss hade ett engelskt ordförråd på ungefär 32 ord. Det gjorde att vår incheckning flöt smidigt och vi kunde få en varm dusch, varm toa och en pollett till bommen så vi kom ut på morgonen. Vad mer kan man behöva. Dagens etapp blev 66 mil.

Bruset från Autobahn störde oss inte utan vi fick sova. Tidig morgon, hunden rastad, frukost, tandborstning och vad man nu behöver på morgonen. Allt klart? Då kör vi.

Tanken är att köra till Kolding med tanke på eventuella köer. Dit vi når strax efter lunch.

Köer? Var? Det flöt på hela tiden i gott tempo. Det var en del köer på motsatta sidan så vi körde åt rätt håll i år igen. I Kolding åt vi en rejäl lunch eftersom vår ordlösa kommunikation, som finslipats i över fyrtio år, sade att vi kör hem. Det är bara 44 mil hem, det går på ett kick.

Lite småtjockt runt Köpenhamn. Annica kollade i sin telefon på något som jag inte vet vad det är och meddelade att E6 vid Lomma var avstängd på grund av vägarbete. Aj då, men man hade gjort en bra omdirigering som skulle vara tydlig och bra. Bra, tänkte jag, ovanligt för Sverige att man gör tydliga markeringar och information vid omläggning.

Tull, passkontroll, en trevlig polis ville se våra pass. Jag undrade om han ville se Hugos pass också men nej det ville han inte. Hugo blev besviken eftersom han ställt upp för fotografering och tagit en massa sprutor men ingen, absolut ingen i hela Europa var intresserade av att se hans pass och intyg. Vilket är ganska tufft då han är en känslig natur med en svår uppväxt. Han kom till oss som tvååring och var deprimerad. Numera mår han fint men sådana här grejer kan ställa till det. Däremot har han fått mycket kärlek under resan av de flesta han träffat, hundar som människor.

Fungerade avstängningarna och omdirigeringarna utanför Malmö? Nej och åter nej. Sitter det en pajas bakom ett skrivbord någonstans och gör ett dokument och sedan gör man precis som det står. Ingen tänker själv tydligen. Vi fixade det ändå. Förlåt, Annica och hennes GPS fixade det och ordnade en smidig och snabb väg förbi. Mitt bidrag var ett förslag om att det måste gå att köra utanför Lund. Och se, det gick fint. Det kallas teamwork och absolut närvaro. Här har trafikplaneringspajasarna mycket att lära.

Sedan var det bara full (nästan) gas hem och vi kom hem 21:32 prick. Dagens långa etapp blev 87,6 mil.Hugo störtade ur bilen och sprang runt till alla rum och var nog den lyckligaste hunden i hela världen då.

Vi håller på med en resumé om vad vi gillade m.m. som kommer snart, så håll utkik. Avslutningsvis kommer det här ett litet galleri men först vill vi tacka alla som följt oss och ni som gett oss fin respons.

TACK.