Till Dig kära läsare.

Ja, så kom den dagen när vi till slut känner att nu är vi klara för den här gången.

När vi sitter på kvällen vid Pont du Gard och jag för säkert tjugoförsta gången får stryk i Yatsy av mitt "hjärtas jubel" och hon ler sitt segervissa leende bestäms det. Inga direkta ord om det utan vi bara konstaterar att i morgon bitti styr vi norrut.

Solen hinner knappt vakna förrän man ser en lössläppt husbil fara iväg mot motorvägen. Det här med lugn och närvaro lämnar vi kvar i morgondiset, vi har ju 66 mil att avverka. Äntligen lite action och adrenalin, vi riktigt njuter av scenförändringen. Bilen släpper villigt loss alla hästar den förmår på den franska motorvägen, det är ju en Renault. Det här trivs jag med och blir lugn och harmonisk samt väldigt närvarande. Det här är  ultimat Mindfulness.

Målet för dagen är Turckheim i Alsac en liten prick på kartan någon mil söder om Colmar. Ett mycket trevligt svensk/holländsk par vi träffade i Blanes tipsade oss om Turckheim och även om campingen där.

Pojken i mig gladdes över ett fint snitt på hastigheten, larvigt va? Även enkla nöjen ger en positiv känsla, på det området har jag inte utvecklats alls. Apropå enkla nöjen så besökte jag en WC på en rastplats. Jag valde den enda lediga och det var handikapptoaletten, en intressant konstruktion. Här måste jag be om ursäkt för de oskarpa fotona (det har sina orsaker) men se på bilderna. Skall man ta toapapper med tänderna? Bra om man inte har armar Men hur torkar man sig i sådana fall. Utrymmet då, det gick inte att komma ner på stolen och hålla i sig samtidigt eller för all del resa sig upp med hjälp av handtaget. Är det tänkt att man skall man ramla ner på stolen Men hur ramlar man upp? En tillsynes omöjlig uppgift. Efter att ingående ha studerat franska rastplatshandikapptoaletter fortsatte vi vår resa. Vi anländer ganska tidigt på eftermiddagen till campingen (därav glädjen över snittet) som bara ligger fem minuters promenad från stadskärnan.

Jag var nöjd, Annica var nöjd och Hugo var också nöjd eftersom hans tass är bättre idag.

1675 var staden belägrad av soldater. Alla portarna var blockerade. Stadens Borgmästare gjorde då ett hål i muren och flydde. De övriga invånarna följe hans exempel och flydde de också. Då uppstod smeknamnet Les "Lochschlupfer" des remparts eller på franska les "passe-muirette" fritt översatt blir det ungefär Murkryparna.

Nu skall vi stanna här några dagar har Annica bestämt, så länge det är sol i alla fall. Det är en fin liten stad att promenera i. Runt om staden finns många stigar och vandringsvägar. Vi går ett par av dem. Men med hänsyn till Hugos tass tar vi det rätt lugnt ändå. En blogg behöver skrivas, bilder redigeras, kursen skall tas ut och programmering av vår eminenta GPS. Märker ni mitt nya tonläge och förhållande till vår GPS? Förhållandet är under utveckling.

En dag på campingen rullar den här eleganta kolossen in. Volvo B12 busschassi med en lyxvåning, slidouts, tvättmaskin och BILGARAGE. Cykelgarage! Ha! Ja, jag skall inte vara så kaxig som inte ens har cykelgarage. Jag är alltså längst ner på garageskalan.


Vad är då så speciellt med just den här campingen? Jo, förstår ni, där bor två storkpar som kommer ner och strosar omkring på campingen då och då. Storkarna är garanterat de mest fotograferade storkarna i världen. Se bara:



Får jag presentera, Herr och fru Storsch.




Som vanligt följer ett välfyllt fotogalleri här nedan;