Presentation

Vi, Annica & Lennart Rosander, startade den här bloggen i augusti 2017.
I Rosanders resor berättar vi om våra olika resor. Ibland med husbil, ibland på vandring, ibland med flyg, ibland på MC m.m.
Hugo, vår hund, är av rasen Shetland Sheep dog. Han är alltid med oss.

Senaste inlägg

Norrut del 3

                                                          Örnsköldsvik när vi kom

Då är vi på väg längre norrut. Eftersom jag aldrig åkt Vasaloppet och definitivt aldrig kommer att göra det heller. Jag plågar mig på andra sätt i stället. Därför tog vi Vasaloppsvägen från Transtrand, Evertsberg, Oxberg och över Ljusnan. Sedan mot Orsa. Vi gick aldrig i mål i Mora men kom i stället smidigt ut på E45. Väg till Orsa gick genom ett vackert landskap. Jag som gillar kurviga och backiga vägar trivdes fint på den här etappen.

Målet för dagen var egentligen Timrå men eftersom vi hade farten uppe och klockan inte var så mycket ringde vi till Ö-viks gästham för att kolla om det fanns någon ledig plats. Vi hade redan bokat natten mellan måndag och tisdag. Det fanns plats så vi släppte aldrig gasen utan anlände till Ö-vik lagom till det var dags att laga middag. En sen middag. Så går det när man är "igång" och farthållaren hakar upp sig.

                                                   Ställplatsen ligger fint vid vattnet

Ett otal gånger har vi kört igenom Ö-vik då vi alltid varit på väg mot ett bestämt mål. Ibland Arvidsjaur men oftast Umeå då vi har haft barn som studerat där. Ö-vik har alltid legat lite fel till rastmässigt. Men nu fick vi en hel dag i staden.

En stad med mycket spännande arkitektur och för oss ett soligt väder. I hamnen står två gamla lyftkranar, ni vet sådana där rälsbundna som fanns förr i hamnarna. Vår svärson som är från Nordmaling berättade att vid kranarna gick båten till Vasa för så där 30 år sedan. Staden är inte större än att man lugnt kan promenera runt utan att vara orolig för att inte hinna se allt. Några fina statyrer hittade vi också. Hugo gillade statyn Sörköraren. Sörkörare var bönder från mellan och södra Norrland som på vintrarna lastade sina foror med skogsfågel, skinn, hantverk, lärft m.m. och körde på isarna ner till Mälardalen, Bergslagen, Stockholm. Hem hade de varor som behövdes här uppe. 

Naturkompaniet som numera äger Fjällrävens out let är ett eldorado för oss som gillar friluftskläder. Har man tur kan man hitta fina grejer till vrakpris. Vi hade tur. Ett lass brallor blev dagens kap.

Avslutningsvis kan vi bara rekommendera ställplatsen. Mycket välskött, rent och fint. Längst ner kommer som vanligt galleriet.

Morgondagen då? Jo, den inleder vi med att köra till Tallbergsbroarna och målet blir Arvidsjaur där vi lär vara still några dagar, farthållaren behöver vila. Men allt beror på var och när samt framför om Aurora dyker upp. Jag ligger i ständig beredskap som chaufför för att göra utryckning om vi har henne i närheten.  

Norrut, del 2

Hej, nu verkar jag ha koll på tekniken, så länge det varar.

Efter en fin bilresa på "Route 66" kom vi till ett soligt Sälen och kunde inkvartera oss i lägenheten. För er som inte vet har vi en andelslägenhet på högfjället i Sälen. Två veckor på våren och två veckor på hösten tillbringar vi här. 

Hugo vill gärna ut på fjället

Typiskt fjällväder, en bra och varierad fjällgarderob rekommenderas

  

  

Vi går även regniga dagar, här gör vi paus i ett vindskydd och äter matsäck.

Under de två höstveckorna ägnar vi oss åt avkoppling i alla former men inte bärplockning. Vår barndom innehöll traumatiska bärplockningsexpeditioner så att plocka bär får andra göra. Här finns en oändlig variation för de som gillar att knalla omkring i naturen. Både utmärkta leder och utmärkta leder att gå på. Tillrättalagda leder för de ovana och de som av någon anledning har svårt att röra sig.

Spänger är utlagda över våtmarker och känslig natur. Hugo älskar spänger.

  

  

Ibland blir det obanad terräng och vinterled då är vattentäta kängor bra.

Men se upp för cyklisterna! De är som flugor, finns överallt och irriterar. Jag bara skojar, 97% av alla cyklister på fjället är väldigt hänsynsfulla de övriga är hänsynslösa. Varje år får jag köpa nya stavar då jag sätter "käppar i hjulen" för de hänsynslösa.

Är man intresserad av botanik så finns det en "Botanisk trädgård" på fjället där man visar upp den rika flora som finns i vår fjällvärld. Det är ett projekt under ständig utveckling. Man når platsen via Kungsledens södra port som är tvärsöver vägen från den stora parkeringen strax innan Högfjällshotellet. Första delen av Kungsleden är asfalterad och efter ca en kilometer (tror jag) är det en skylt som pekar vänster, gå in där! Längst ner kommer det foton från Sälens Botaniska.

Nu blir det en örfil till alla skitgrisar som besöker naturen. Utmed lederna ser man i buskage och runt träd vita "pappersblommor". De som kissar i naturen och torkar sig med medhavt papper känner nog igen sig här. Varför är det så svårt att ha en plastpåse att lägga sitt kisspapper i och ta med det till en soptunna. Gör ni så i era badrum, bara slänger kisspapperet på golvet? Sedan har vi de grova skitgrisarna som tror att en lämnad sopsäck vid en stuga får stå orörd och att någon  (vem?) skall köra upp fem kilometer på fjället och hämta sopsäcken. För det är väl inte så att det varit en grupptur till Storfjällsgravenn och man "glömde" sina sopor. Varför är många månniskor så slöa och ointresserade att man inte ens orkar ta med sig sitt skräp tillbaka. Detsamma gäller de husbilsägare som "läcker" gråvatten på campingar, ställplatser och på vägen. Varför skiter folk i att hålla rent efter sig. Jag blir så trött på det.

Nu närmar vi oss slutet på vår vistelse här och har gjort upp preliminära resplaner för vår vidare färd uppåt i landet. Annica kollar regelbundet Norrskensapparna. I söndags körde vi till Ö-vik. Varför det? Jo, där finns Naturkompaniets out let och en fin ställplats i gästhamnen har vi hört.

Och nu resten av fotografierna:

Norrut, del 1

Hej på er, jag och tekniken för en helt hopplös kamp om herraväldet som jag inser att jag redan förlorat. Därför kära vänner är det lite si och så med uppdateringarna. 

Sedan länge har vi haft en idé om att köra norrut och leta Norrsken på hösten. Själv har jag aldrig haft turen att se detta fantastiska fenomen trots alla år jag tillbringat i fjällen. Tack vare eller kanske på grund av den pågående pandemin blir det i år av med en nordlig tur. 

Vi börjar resan med att smyga norrut med Stockholm som mål. Vår yngste slyngel har ny lya och vill visa upp den för oss. Sen eftermiddag trasslar vi oss igenom Mälarhöjden, förbi Mälarhöjdens skola där min mormor var husmor. Efter skolan kommer man ner till Klubbensborgs Camping.

 Utsikt från från bilen mot båthamnen och den lilla kiosken som är reception.

 

Matronan som tronar i det lilla receptionshuset anvisar oss två alternativa platser trots att det finna många alternativ. Vi lyder snällt och tar det ena alternativet och får en nådigt godkännande nick. Vi gjorde alltså ett bra val. Ett blått A4 med regler sticks i vår hand. Det enda som stämmer är att här anvisar man platser och inga fria val medges. Avståndet mellan husbilar/husvagnar är bara pappersprodukter. Hygienutrymmena har för många år på nacken utan tillsyn. Inget höjdarställe förutom höjdarpriset som var 310:-. Det fanns inga andra alternativ tyvärr. Men vi var på promenadavstånd till sonen. En timmes promenad var uppfriskande för oss som gillar att gå.

Han bor på Hägerstensåsen inte så värst långt från där jag växte upp. Medborgarhuset finns kvar där husläkaren höll till och jag gick på barngymnastik och barndans. Här körde jag också upp för mitt körkort två månader efter min födelsedag. Jag körde cirka en kilometer åt ena hållet och vände sedan ock körde tillbaka. "Det gick fint det här", sade inspektören. Och det går fortfarande fint.

Ett kärt återseende. Trafiksäkerhetsverkets lokaler har blivit en indisk restaurang.

 

Den gamla posten med sitt fina konstverk på väggen och POST i relief.

 

När vi hade blivit utfodrade och omhändertagna klart under några dagar drog vi till Ingarö. Ett vackert ställe i Stockholms skärgård där jag tillbringade alla mina somrar från 1955 till 1971. De åren tarvar en helt egen berättelse. Vid nitton års ålder började jag titta på omvärlden och vad den hade att erbjuda en ung man. Det kräver också en helt egen berättelse. Sedan har det bara varit sporadiska besök. 

Min bror däremot har blivit Ingarö trogen liksom många av våra barndomskamrater. Nu skulle vi vara med som överraskning för min bror som skulle firas på sin 70-årsdag. Det blev verkligen en överraskning och väldigt kul att träffa många gamla kompisar.

Efter denna nostalgiträff som faktiskt sög musten ur en äntrade vi husbilen och flydde till lugnet i Sälen. Här parkerade vi bilen och installerade oss i vår lägenhet vid Högfjället. Nu skulle det insupas fjälluft.

Några bilder till kommer här:

Sommar i Sälen

Hej på dig. Frågan var, "Vem vill bli smittad av Coronaviruset?" , inte vi i alla fall.

Tomteland i Dalarna med barn och barnbarn?  Nej, nej.   Vad skall vi göra i stället?  Men vi har ju andelslägenheter på Högfjället. Kanske någon annan medlem kan hyra ut till oss. Bra idé! I vecka 29 stack vi till Sälen och Högfjället. Härligt med fjällen och naturen samt bristen på människor.

Oj, oj, vad vi bedrog oss. Invasion är nästan ett för svagt ord för att berätta om hur det såg ut. Till saken hör att vi aldrig är i fjällvärlden på somrarna av många skäl. Mycket människor är ett av skälen. Mygg och knott är två andra.

De populära och mest tillgängliga utflyktsmålen var så populära att det stundtals var köer. Då vi känner Sälenfjällen väldigt bra så hittade vi ut till avskildheten och fick njuta av vidderna och tystnaden. Men på väg dit måste man ibland gå på lederna och då riskerade man att bli överkörd av trikåklädda cyklister som trodde att de hade ensamrätt på lederna. Men de allra flesta var väldigt hänsynsfulla måste jag erkänna. För att orka så åkte barnen sittlift upp på fjället och några till, jag nämner inte vilka. Själv gick jag och vår yngste son upp till sittliftens topp. För en vandring tillsammans med de andra till en liten tjärn som i folkmun kallas "Stensjön". När den är torrlagd bygger många små och stora stentorn.

Trollen besökte vi också vid Hundfjället. Ett ställe man kan besöka året om. Tandtrollen rekommenderas. Här finns rastplatser också med vindskydd och grillmöjligheter. Bilder därifrån i galleriet nedan.

Efter Stensjön knallade jag yngste sonen iväg på en längre tur. Han längtade ut för det var några år sedan han hade tid med friluftsliv.

Med andra ord hade vi en fin vecka, en regndag bara. Det viktigaste var att barnbarnen hade roligt, och det hade dom. Jag också faktiskt. Jag vann UNO.

Bilder kommer här!

Fallens Dagar och Flytetyg i Trollhättan

I år blev det inget Fallens Dag eller inga offentliga fall överhuvudtaget. I stället gör man det i smyg. Släpper på vatten alltså. Men jag var på plats då en smygöppning skedde. Inte i full skala med ändå med lite fart på vattnet så ni får en uppfattning om det ifall ni inte sett det förut.


Nedanför oss går Trollhättekanal och Hugos promenader med oss går ofta utmed vattnet och då dyker det upp lastfartyg, fritidsbåtar samt en och annan ångbåt på väg upp i Vänern. Här ett par exempel.

Vatten, vatten, vatten, ja det finns det gott om här. En del av vår så kallade hemester har också gett oss rikligt med regn. Men det positiva är att vi har fått lära känna vår nya bostadsort ganska snabbt. Någon längtan norrut har vi inte haft då vi rest väldigt mycket i Jämtland, Lappland och Norrbotten. Men det har varit roligt att läsa om er andra som rest runt i norra Sverige. En liten avstickare till Dalarna blev det dock, med barnbarnen. Mer om det senare. Hej hej.

#Fallens dagar Trollhättan 2020# #Trollhättan# #Båtar# # Foton Fartyg# #Hemester#

Äldre inlägg

Nyare inlägg